Idag är det fortfarande många som ser på de känslomässiga och sociala aspekterna av att vara människa som ”buggar”, och höjer enbart rationellt tänkande och logiska förklaringar till skyarna. Men i takt med att forskningen tar ny mark blir det allt tydligare att våra sociala förmågor faktiskt toppar listan på ”viktiga funktionaliteter”. För våra mest fantastiska idéer förutsätter nästan alltid att vi arbetar tillsammans på det ena eller andra sättet, och de största framstegen gör vi när vi kombinerar våra förmågor och samarbetar.
I boken ”Social: Why our brains are wired to connect” berättar Dr. Matthew Lieberman att forskning visar att vi är skapta för att vara sociala och att våra hjärnor till och med har utvecklats för att vi ska kunna relatera till och interagera med varandra på ett bra sätt.
Den slutsatsen har Lieberman, som till vardags leder ett forskningsteam inom social, kognitiv neurovetenskap på UCLA, landat i utifrån forskning på vad hjärnan ägnar sig åt när den inte är upptagen med att göra något särskilt. Som du säkert gissat så handlar det om att tänka sociala tankar kring sig själv och andra. Att relatera till sitt sociala sammanhang helt enkelt.
De nervkretsar i hjärnan som reflexmässigt kopplas på när vi inte har någon specifik uppgift att rikta vår uppmärksamhet på kallas för ”default-nätverket” och är nästan identisk med de områden som aktiveras när vi tänker sociala tankar. Lieberman konstaterar att han tidigare trodde att default-nätverket kopplades på när vi inte gör något annat, eftersom vi helt enkelt är intresserade av den sociala världen. Nu tänker han snarare att vi människor är intresserade av den sociala världen eftersom default-nätverket reflexmässigt slås på. Att vår hjärna är konstruerad för att hela tiden fundera på vad vi tror att andra tänker, känner och har för mål. Hjärnan tränar sig alltså på det sociala så fort tillfälle ges.
Och att hjärnan utvecklades på det sättet är knappast någon olyckshändelse. Hjärnan kräver mycket energi, och för att det skulle vara en bra idé för den att växa och bli större så måste det ha funnits en bra anledning. Nästa steg i den tanken är att vår sociala natur inte är en konsekvens av att vi har utvecklat en större hjärna, utan att värdet av att öka vår sociala förmåga är det som är orsaken till varför vår hjärna växte.
Från ett evolutionärt perspektiv är det alltså inte den som är starkast analytiskt som är smartast, utan den med bäst social förmåga. Väldigt lite av det vi har i våra hem och på våra arbetsplatser skulle finnas om vi inte hade en förmåga att arbeta tillsammans. Hade det ens blivit något hus? Eller några stolar att sitta på?
En konsekvens av vår sociala natur är att vi mår och fungerar som bäst när vi befinner oss i ett gynnsamt socialt sammanhang. Men så ser det inte ut i de flesta organisationer idag. Lieberman använder den talande metaforen runda klossar i fyrkantiga hål. Han menar att vi, genom att anpassa sättet vi leder och strukturerar våra organisationer, kan få gladare smartare och mer produktiva medarbetare.
Men finns det inte en risk att medarbetarna glömmer bort att jobba om det blir allt för socialt? Nej, tvärtom ger ett gott socialt klimat positiva konsekvenser på prestation. Om du som ledare lägger lite extra krut på det sociala välmåendet i gruppen leder det bland annat till ökat engagemang, samarbetsförmåga och kreativitet.
Om du är ledare och vill lära dig mer tipsar vi om vår baskurs i neuroledarskap. Och här kan du läsa mer om samtal som hjärnan gillar.
