Om vikten av mänsklig mognad

31 mar, 2022 | Feedbackrevolutionen

Evas ledare i nyhetsbrevet mars 2022

En dryg månad efter lanseringen av boken Feedbackrevolutionen blir jag varse den process som pågår i mitt inre. Jag vet inte riktigt när den började, jag kan bara konstatera att det börjar bubbla upp insikter till ytan med små budskap från mitt undermedvetna. Och med alltmer skärpa inser jag hur den kreativitet jag kom i kontakt med under skrivandet av boken är kopplad till en djupare drivkraft inombords. En motivation som knyter an till mig och mitt sammanhang som människa. Till min historia, mina erfarenheter, mina behov och önskningar. De jag har idag och de jag haft tidigare i mitt liv.

Jag inser att jag hade behövt mer nyfikenhet när jag var yngre. Mer uppskattning som inte handlade om prestation, och mer tacksamhet för de små saker jag gjorde. För de intentioner jag hade. Men jag hade också behövt få förtroendet att bli inkluderad i fler samtal som handlade om andras känslomässiga och tankemässiga världar. Det hade gjort mig tryggare, mer öppen och tillitsfull. Och det hade definitivt gjort att jag hade tagit lite bättre beslut i vissa situationer, prioriterat annorlunda och kunnat lyssna mer eftertänksamt på andras perspektiv. Självklart behöver jag fortfarande allt detta för att fortsätta våga vara jag, lära och mogna som individ. Skillnaden är att jag nu kan be om det. För att jag vet vad jag behöver och har lärt mig ett språk för att uttrycka det.

Det vackra med den här processen är att jag kommer i kontakt med en djupare mening kring varför jag ville skriva boken. Visst handlar den om varför organisationer bör lägga feedback på hyllan för gott, men den handlar faktiskt ännu mer om hur vi alla kan (och bör) arbeta med vår personliga utveckling. Om vilka förmågor vi behöver slipa på för att kunna möta andra människor på sätt som skapar trygghet och närhet. För trygghet och närhet är något vi alla behöver på arbetsplatsen, såväl som hemma i familjen och i livet i största allmänhet. Helt enkelt för att det är ett djupt, grundläggande behov vi människor har både för att må bra och för att kunna fungera väl i våra liv – tillsammans med oss själva och tillsammans med andra.

En av våra kursdeltagare sa för ett tag sedan att våra utbildningar handlar om personlig utveckling lika mycket som de handlar om ledarskap. Så är det. För enligt mig är investeringen i mänsklig mognad bland det viktigaste vi kan göra idag. Den vi är som människa, de val vi gör och de beslut vi tar i våra privata liv kommer obönhörligen att påverka hur vi leder, lever och verkar i arbetslivet. Precis som de påverkar hur vi är som föräldrar. Som partners. Som söner och döttrar. Som samhällsmedborgare och som invånare på den här planeten.

Robert Kegan – professor i psykologi vid Harvard och en av våra inspirationskällor till fördjupningskurs I och II – menar att utveckling hos vuxna, precis som hos barn, sker i olika stadier. Och ju mognare vi blir desto mer komplext klarar vi av att tänka. Dessvärre visar hans forskning att det globalt sett är en ganska låg andel av befolkningen som når en djupare grad av mänsklig mognad. Samtidigt som vi och världen vi lever i, mer än någonsin, behöver så många mogna individer som möjligt med förmågan att se problem ur flera perspektiv samtidigt.

Kanske är en bakomliggande orsak att man i traditionella ledarutbildningar pratat mer om chefskap, snarare än om ledarskap, och helt separerat person från roll? Eller för att det ansetts mer relevant att utveckla formell kompetens, än att utvecklas som människa, på arbetsplatsen? Att arbetsplatsen varit ett ställe där vi enbart ska prestera, inte mogna som individer? Istället har personlig utveckling förväntats ske i terapirummet, om alls. Idag vet vi dock att relationsbyggande i vardagen är ett effektivt sätt att arbeta med personlig utveckling. Och att trygga relationer främjar inte bara goda, utan kloka, prestationer.

Det är bland annat därför jag försökt skriva boken så att den kan läsas av alla. Och det är därför jag försökt skriva boken så att den kan appliceras både i en arbetsplatskontext och privat. Min förhoppning är att den ska sprida den kunskap som behövs för att ge alltfler människor djupare förståelse för sig själv och andra. Och att så många som möjligt får tillgång till ett språk för relationsbyggande.

Jag anar att det var samma drivkraft som gjorde att jag oavkortat och passionerat tackade ja till inbjudan från Ida Klefbäck, när hon frågade om jag ville skapa en online-utbildning om SCARF-modellen tillsammans med henne. SCARF-modellen är en grundläggande teoretisk modell för att bättre kunna förstå sig själv och andra, och den är bärande i boken. Jag vill att den ska bli tillgänglig för så många som möjligt. Framförallt önskar jag att medvetenheten om vår sociala sårbarhet kan bli användbar i så många sammanhang som möjligt där människor möter varandra, samtalar, löser problem, samverkar, stöttar eller utmanas av varandra.

Nyfiken på Neuroledarskap? Registrera dig för vårt nyhetsbrev →

En gång i månaden delar vi med oss av kunskap och berättar om hur våra kunder använder neuroledarskap för att utveckla sina organisationer.

Våra senaste blogginlägg

Omfamna din inre tonåring (med en nypa reflektion)

Omfamna din inre tonåring (med en nypa reflektion)

Evas ledare i nyhetsbrevet för januari För ett par veckor sedan hade jag den stora förmånen att få prata för årskurs 8 och 9 på en internationell skola i Stockholm. De startade sin termin med Brain Awareness Week och jag kom laddad med Dr. Daniel Siegels forskning om...

Det är i rytmen det avgörs

Det är i rytmen det avgörs

Evas ledare i nyhetsbrevet för december Under året som gått har jag funderat en del. Jag har haft tillfälle att möta mig själv som människa lite mer än annars, och jag har reflekterat kring mig; mitt liv och min yrkesmässiga gärning. Jag har ställt mig frågor som...

Det är som det är, och det är bra också

Det är som det är, och det är bra också

Evas ledare i nyhetsbrevet för november När jag sitter i coaching-samtal hör jag ofta kommentarer som: "Jag skulle behöva bli bättre på att acceptera saker jag inte kan göra något åt”. Men jag hör också: ”Sådana beteenden kan jag absolut inte acceptera”. Och jag kan...