Under mina år som konsult har jag i samband med feedbackträning ofta hört deltagare konstatera att de hade kunnat vara tuffare när de speglade varandra, trots att uppgiften handlat om att endast uttrycka vilket intryck man haft av varandra. Varje gång jag har hört det har jag blivit lika ledsen, för det säger en hel del om hur vi som samhälle ser på utveckling. Vi har fått med oss en sanning som säger att vi behöver förnedras och ruskas om för att växa, och att riktig utveckling kräver ett brutalt möte med våra fel och brister. Vi har fått lära oss att feedback alltid är bra – även om det gör ont.
Sedan jag utbildade mig i neuroledarskap gör den typen av kommentarer mig fortfarande ledsen, men numera känner jag mig även beslutsam. För nu har jag forskning i ryggen som säger att min magkänsla stämde. När det handlar om att hjälpa människor att växa och utvecklas så är det absolut inte tuffa tag som ger bäst resultat. Tvärtom är det goda relationer och meningsfulla samtal som är nyckeln till en framgångsrik och lönsam väg framåt.
Med tanke på att vi lever i en tid som ställer höga krav på att vi människor ska kunna hantera förändring och ständigt lära nytt är det hög tid för ett paradigmskifte. Min förhoppning är att vi nu en gång för alla vänder upp och ner på normen som säger att ensam är stark, att vi kan lämna känslorna hemma och att vi är fega om vi inte går på och ger varandra ”negativ kritik”. Det är dags att vi börjar kommunicera på ett sätt som linjerar med hur hjärnan är kodad.
Vi människor är socialt konstruerade och behovet av att känna tillhörighet är en av våra mest grundläggande fabriksinställningar. Alla människor har ett behov av att känna sig betydelsefulla, kompetenta och omtyckta – även de som ger sken av att vara hårda som stål rakt igenom.
Nu tycker jag att vi gör upp med våra gamla föreställningar om feedback och därför manar jag till ett kärleksfullt uppror.
