Evas ledare från nyhetsbrevet i november 2020
Häromveckan läste jag en artikel om hjärnan i New York Times. Artikeln handlade om ett faktum vi människor ofta glömmer. Att vi faktiskt inte har fått hjärnan för att tänka. Artikeln tog mig som läsare tillbaka till en tid för väldigt, väldigt länge sedan när det inte fanns någon konkurrens i naturen. Då, för sisådär en femhundra miljoner år sedan, när en liten varelse i havet helt ändrade förutsättningarna när den fick för sig att tugga i sig en annan varelse. Och på ett ögonblick blev planetens första rovdjur.
Denna avvikelse i beteende triggade igång en slags evolutionär kapprustning, där såväl rovdjur som bytesdjur utvecklade alltmer sofistikerad och komplex kapacitet, i syfte att snabbt kunna upptäcka varandra och mobilisera effektiva beteenden för att jaga eller fly. Några av dessa varelser utvecklade dessutom ett slags kommandocenter för styrning av dessa funktioner, för att på olika sätt optimera kroppens kapacitet till jakt eller försvar. Det är denna styrningscentral vi idag kallar ”hjärnan”.
Ända sedan hjärnan utvecklades för detta specifika syfte har dess primära uppgift varit att hålla kroppen välmående och vid liv. Och så är det fortfarande. Även om hjärnan arbetar med att producera medvetna tankar och känslor, har nya neurovetenskapliga fynd visat på att den fortfarande har primärt fokus på att registrera och hantera de behov vår kropp kommunicerar. Den strävar till och med efter att förutsäga och förbereda för att möta kroppens behov, innan de uppstår. Detta kräver precision och snabbhet. Och att hjärnan hela tiden ligger steget före.
Den vetenskapliga termen för detta är allostas. Och till skillnad från homeostas, som betecknar jämvikt och balans, innebär allostas ett tillstånd av anspänning. På ren svenska skulle man kunna kalla denna funktion, eller process, för vår förmåga till anpassningsbarhet. Att vi blixtsnabbt, gärna i förväg, fysiskt och psykiskt kan reagera på situationens krav eller på förändringar i omvärlden, på ett sätt som är ändamålsenligt för vår överlevnad.
I situationer med hög grad av ovisshet och oförutsägbarhet är det inte konstigt om vi försätts i kraftig, allostatisk belastning. Vi blir stressade, reaktiva och hamnar snabbt i våra automatiska försvarsbeteenden. Vår förmåga till anpassningsbarhet sätts på prov. Till exempel när vi möter människor som vi av någon anledning upplever som olika oss. Som vi inte känner tillit till eller samhörighet med, på grund av förändrade omständigheter eller olika kultur. Människor vår hjärna inte med säkerhet kan veta huruvida de helt plötsligt kan visa sig vara rovdjur.
Men jag tänker att vi med kunskap om hjärnans syfte och fokus faktiskt kan normalisera och acceptera våra reaktiva beteenden. Och att det då blir lättare att samtala kring det som händer med nyfikenhet, empati och icke-dömande. Det är då vi kan börja använda hjärnan för att just tänka kring det vi möter, och få nyttja de kognitivt exekutiva funktioner vår hjärna trots allt är utrustad med. Och att vi då tillsammans kan problemlösa och proaktivt agera för att skapa en tillvaro med så lite konkurrens som möjligt, och så mycket trygghet och tillit som möjligt.
Jonas Wikström berättar i artikeln Kulturmöten i världen och vardagen om sina upplevelser från workshopen ”När kulturer möts”, som Lars-Johan och jag genomförde i oktober. Och hur han ser att insikterna han fick kommer att kunna stötta honom och hans kollegor i att föra samtal om en pågående omorganisation.
