Evas ledare i nyhetsbrevet för augusti
I skrivande stund är det den 31 augusti enligt den gregorianska kalendern och, enligt den meteorologiska kalendern, sommarens sista dag. Enligt den astronomiska kalendern är det dock sommar till och med den 20 september. Att de heta och lata dagarna är slut talar ändå sitt tydliga språk – vi går mot höst.
Det är en speciell tid tycker jag. Tidvis är den svår. Vi står mitt i en transition – från ett tillstånd till ett annat – där åtminstone jag gör något slags bokslut över hur sommaren blev. Hur det blev med sommarprojekten, med alla planer och drömmar inför en hägrande sommar. Eller hur det blev med att inte ha några planer alls eller ”bara vara” – mitt i sommarens grönska och ljus. Samtidigt funderar vi på vad vi vill inför hösten, hur vi ska ta oss an denna nya säsong.
Det är därför jag blev så glad när jag hittade den astronomiska kalendern. Nu får jag lite mer tid till det jag aldrig hann med under den ”officiella” sommaren. Jag hade nämligen bestämt att jag skulle lära mig några saker. Jag skulle bland annat lära mig spanska. Det började jag med för fyra dagar sedan. Jag skulle också träna på att köra elbil längre sträckor, för att lära mig var laddningsstationerna finns längs vägarna. Det började jag med i förrgår. Jag skulle börja baka mitt eget bröd (igen). Det har jag inte börjat med än.
Utmaningen är att fortsätta lära och träna nu när vardagen drar igång och andra saker står på ”att-göra” listan. Att hålla fast vid en mental inställning om att ”jag har tid”, i stället för ”jag hinner inte”. Det känns mycket lättare när jag kan säga till mig själv att det fortfarande är sommar. För jag associerar sommar med mer tid och utrymme att fokusera på privata mål och ambitioner.
Spännande nog ramlade jag över en forskningsartikel som sprider nytt ljus över just lärande och vanor. Den handlade om hur dopaminbanor i hjärnan hänger ihop med delar av hjärnans belöningssystem – på ett sätt man inte tidigare trott. Mer precist – med den del av hjärnans belöningssystem som påverkar vår förmåga att bygga vanor.
Egentligen är det de basala ganglierna, en grupp nervkretsar lokaliserade i det limbiska systemet, som brukar vara i huvudfokus för det här med vanor. Det är där våra vanor och motoriska färdigheter ”lagras” så att vi kan gå på autopilot. Precis som när vi cyklar eller kör bil. Där behöver vi också lagra alternativa vanor genom att lära oss nya beteenden, för att kunna bryta gamla vanor. Något de flesta av oss nog är överens om kan vara väldigt svårt.
De basala ganglierna är kända för att vara introverta. Det innebär att de jobbar med den input de får i slutna feedback-loopar för att kunna automatisera beteenden, utan att ta intryck av en föränderlig omvärld. Vi blir belönade av vår hjärna, i form av ett ökat dopaminflöde, för att vi gör på ett visst sätt. Sedan fortsätter vi med det beteendet eftersom en upprepning är positivt – oavsett vilka konsekvenserna blir. I den slutna feedback-loopen är beteendet ”rätt”.
Studien jag tog del av har dock hittat fynd för att processerna i de basala ganglierna är mer komplexa än man tidigare trott. Dopaminet kan nämligen flöda vidare till andra delar av hjärnan som påverkar mer målorienterade beteenden. Den delen av hjärnan som används när vi avser uppnå ett visst mål eller agera på ett visst sätt. Hur forskarna kan använda denna kunskap för att förstå hur vi mer effektivt kan arbeta med att bygga och bryta vanor är ännu oklart. Men det är i alla fall något jag ser fram emot att experimentera med i höst, för att se om jag kan göra några genombrott.
