Lars-Johans ledare från nyhetsbrevet januari 2022
Trots att människans behov av anknytning till andra har varit central för vår överlevnad som släkte, är social samhörighet inget vi kan ta för givet. Den består nämligen av proaktiv handling; en rad beteenden. Ibland lever vi under omständigheter som försvårar anknytning, som exempelvis pandemirestriktioner. Ibland är det inre stress eller trötthet som gör att vi inte förmår knyta an till varandra. Vi går då in i ett splittrat tillstånd där vi tror att ett genuint möte med andra kostar för mycket energi. Eller så orkar vi inte stå i den sunda ovisshet som ett möte i ett Jag-Du innebär.
Denna sociala erodering kan ske på många nivåer. På samhällelig nivå kan det innebära en polarisering mellan grupper av människor som gör att vi slutar vara nyfikna på De andra och krampaktigt håller oss till vårt begränsade Vi, trots att vi anar att det finns ett Större Vi. På organisatorisk nivå innebär det att vi ibland inte orkar något annat än att säga ”Sköt du ditt så sköter jag mitt” trots att den enda framkomliga vägen ibland är att lösa problemet i ett Vi. I det privata livet kan man också komma på sig själv med att umgås över en skärm, eller med en mobil i händerna, snarare än vid köksbordet över frågan: ”Hur har din dag varit?”
Många ledare uppvisar en oro för hur de senaste 20 månaderna av pandemirestriktioner påverkar organisationens kultur och sammanhållning, och jag möter denna bävan i mitt arbete som organisationskonsult. Det kommer också undersökningar på detta tema som bland annat visar att många som slutar på en arbetsplats gör det för att man saknar en känsla av att tillhöra. Att en stor anledning till att man slutar på sin arbetsplats är en önskan att arbeta med människor där man jobbar i tillit, och att man bryr sig om varandra.
Mycket tänks och skrivs om hur man ska hantera den hybrida verklighet som många av oss kommer arbeta i även efter pandemin. Hur man arrangerar arbetsplatsen, ordnar med möten och med tekniska lösningar kommer vara en viktig del av erfarenhetsutbytet framöver. Men det finns beståndsdelar i mötet mellan människor som vi var och en behöver odla och alltid har behövt odla. Jag tänker att det återigen blir så viktigt att vi kultiverar vår inre förmåga till genuina, produktiva möten och inte faller offer för en känsla av ”jag orkar inte” eller ”jag känner inte tillräckligt för det”.
Snart kommer Eva Hamboldt ut med sin första bok. Jag ser fram emot boksläppet och det har varit väldigt spännande att följa hennes skrivprocess. Boken handlar om vilka förutsättningar som behöver finnas för att möten och samtal ska bli bra mellan människor. Eva titulerar dessa möten Meningsfulla samtal och hon menar bland annat att meningsfulla samtal är värdeskapande samtal. De skapar värde för människorna som är inbegripna i samtalen och de skapar värde för den organisation som individerna befinner sig i. Och kanske inte minst så kommer kunden till organisationen få en tjänst eller produkt med högre kvalité om organisationen har en kultur som präglas av de olika beståndsdelarna i modellen för meningsfulla samtal.
De förmågor hon pratar om i boken behöver vi slå vakt om och inte ta för givna. Det är förmågor som empati, medkänsla, nyfikenhet, kunna ta andras perspektiv, visa uppskattning och tacksamhet och reglera känslor. Det här är kvalitéer vi ständigt behöver upptäcka och vidareutveckla. Både i mötet med varandra runt arbetsuppgifter och på hemmaplan.
Meningsfulla samtal är medicinen mot den sociala erodering som lurar på människan och de sammanhang som vi vistas i.
