Lars-Johans ledare från nyhetsbrevet februari 2022
När jag skriver den här ledaren invaderar Vladimir Putins styrkor Ukraina och jag kan inte ta en annan utgångspunkt för ledaren än denna händelse. Vi har sett det så många gånger förut. Hur en diktator som ser sig som en folkets företrädare börjar visa tecken på förlorad markkontakt. Som börjar fjärma sig från omvärlden och som förlorar relationell förankring också med sina egna bundsförvanter.
Hur är det möjligt? Naturligtvis är det en mängd samspelande faktorer som leder fram till just den här punkten. Här begränsar jag min reflektion till ett av alla perspektiv man kan ta för att försöka förstå.
I sin bok Maktparadoxen närmar sig Dacher Keltner maktbegreppet i utgångspunkten att makt i sig inte är någonting negativt. Vi får makt från andra när vi är tydliga med att vi vill det bästa för kollektivet och helheten. Ibland lyckas dessvärre en narcissist eller psykopat dupera andra till att tro att hen vill det bästa för kollektivet. Men det måste inte finnas en psykologisk störning i botten för att det ska gå rejält åt skogen.
En hyggligt normal människa kan av hyggligt normala människor få makt utifrån att hen varit tydlig med att ”jag kan tjäna era intressen”. Och hen får förtroendet att agera utifrån det. Det människor vill ha av ledare är att hen visar prov på social intelligens, det vill säga uppvisar förmågan att agera och leda utifrån empati, medkänsla och nyfikenhet på andra. Men det är just dessa förmågor som kan skadas eller gå förlorade av upplevelsen av makt.
För ju mer makt vi får desto längre från dem vi ska tjäna kommer vi. Motverkar vi inte den processen exempelvis genom att på samhällelig nivå välja och värna demokratin så kommer det gå snett. Här följer nu en story i några få akter: När vi tappar i anknytning sker det förändringar i hjärnan som gör att vi bit för bit tappar i empati. Ju mer empati vi tappar desto mer börjar vi agera utifrån egocentrism och en egen agenda. Eller till och med utifrån en egen världsbild. (Vladimir Putin är inte den första ledaren i historien att drabbas.) Rädslan att förlora makten leder till en situation där personen gör allt för att behålla eller utöka den – i värsta fall med hjälp av våld. Här har vi nu nått en punkt där ledaren inte längre har makt eller får makt av folket. Ledaren tar sig makt – över sitt eget folk.
Det här är inga muntra tankar under den tiden på året vi hellre vill prata om att snödropparna sticker upp i rabatten och det är möjligt att gå en eftermiddagspromenad i dagsljus. Men oavsett hur mörkt det nu är så finns det alltid en mänsklig möjlighet – en möjlighet att kombinera kraftfullhet med ett empatiskt och kärleksfullt ledarskap.
Inom ramen för Neuroledarskap i praktiken arbetar vi med förmågor som ger oss, var och en, ökad möjlighet att hålla koll på vår egen maktparadox. Att balansera vårt inflytande med ödmjukhet och lyhördhet. Förmågan att vara i empati – även inför tuffa beslut – såväl som förmågan att släppa taget om sitt ego – även när man åtnjuter hög status – är helt centrala kvaliteter för de ledare som vill kunna leda arbetsprocesser effektivt och samtidigt facilitera mening, anknytning och sann glädje för sig själv och andra.
