Morgondagens organisation: Hjärnsmart som en bläckfisk

14 maj, 2019 | Kultur & Organisation

Jag, Eva, har tidigare pratat om ”fingertopparna” i en organisation; där verksamheten är snabbrörlig och fingerfärdig. Lars-Johan Bastås och jag pratar dessutom ofta om att organisationer som delegerar besluts-, prioriterings- och handlingsmandat ut i fingertopparna av sin verksamhet skaffar sig ett försprång för framtiden. När man tack vare detta slipper de begränsningar som mer traditionell och stelbent toppstyrning medför optimerar man graden av flexibilitet och anpassningsbarhet. Då kan hela organisationen, likt en skelettlös bläckfisk, röra sig snabbt och smidigt i nya och/eller oförutsedda situationer.

Bläckfisken är faktiskt en inspirationskälla även utifrån ett hjärnsmart perspektiv. Detta trots att dess extraordinära intelligens bygger på en helt annan biologisk struktur än människans. Till skillnad från hur det ser ut hos oss så är bläckfiskens 500 miljoner neuroner inte primärt centraliserade i hjärnan. Endast tio procent av dem finns i hjärnbasen och resten är distribuerade i ett nätverk av sammankopplade nervknutar. Hela 60 procent av neuronerna finns i bläckfiskens åtta armar, vilket innebär att varje arm i praktiken kan tänka för sig själv. Översatt till oss människor skulle det vara som att våra tår och fingrar hade egna hjärnor, och för en organisation vore det som om varje avdelning var sitt eget huvudkontor med mandat och förmåga att agera självständigt. Och att kommunikationen med (hjärn)basen endast handlar om att stämma av syften.

Det händer i fingertopparna

Om ledarskapet ska distribueras till organisationens fingertoppar behöver människorna där få förutsättningar att bygga kollektiv intelligens – så att de kan tänka, samverka och ta beslut tillsammans. Det ställer naturligtvis krav på kommunikationen mellan dessa människor. Den behöver vara meningsfull och knyta an till ett syfte, och det grundläggande syftet som jag ser det, är att bygga tillitsfulla relationer. Och vår hjärna håller med. För att våga såväl stötta som utmana varandra på arbetet, behöver människor känna sig fullt ut trygga. Annars går det mesta av den kognitiva kapaciteten i hjärnan till för att hantera de hot som finns i det sociala sammanhanget. Och fokus hamnar främst på att skydda sin givna plats i gruppen.

Senare tids hjärnforskning visar entydigt att trygga, värdefulla relationer är den främsta faktorn för psykiskt och fysiskt välmående; upplevelser av lycka och ett långt liv. Så för de ledare och organisationer som på allvar menar att människorna är verksamhetens viktigaste resurs, eftersom människor ofta spenderar mer tid med sina arbetsrelationer än sina privata relationer, blir det självklart att satsa på att bygga upp en hjärnsmart kommunikation från basen. Då läggs grunden för en verksamhet där människor och avdelningar, precis som bläckfiskens armar, agerar med intelligens och självständighet i perfekt synkronicitet.

Nyfiken på Neuroledarskap? Registrera dig för vårt nyhetsbrev →

En gång i månaden delar vi med oss av kunskap och berättar om hur våra kunder använder neuroledarskap för att utveckla sina organisationer.

Våra senaste blogginlägg

Omfamna din inre tonåring (med en nypa reflektion)

Omfamna din inre tonåring (med en nypa reflektion)

Evas ledare i nyhetsbrevet för januari För ett par veckor sedan hade jag den stora förmånen att få prata för årskurs 8 och 9 på en internationell skola i Stockholm. De startade sin termin med Brain Awareness Week och jag kom laddad med Dr. Daniel Siegels forskning om...

Det är i rytmen det avgörs

Det är i rytmen det avgörs

Evas ledare i nyhetsbrevet för december Under året som gått har jag funderat en del. Jag har haft tillfälle att möta mig själv som människa lite mer än annars, och jag har reflekterat kring mig; mitt liv och min yrkesmässiga gärning. Jag har ställt mig frågor som...

Det är som det är, och det är bra också

Det är som det är, och det är bra också

Evas ledare i nyhetsbrevet för november När jag sitter i coaching-samtal hör jag ofta kommentarer som: "Jag skulle behöva bli bättre på att acceptera saker jag inte kan göra något åt”. Men jag hör också: ”Sådana beteenden kan jag absolut inte acceptera”. Och jag kan...