Evas Hamboldts ledare från nyhetsbrevet i april 2020
Innan Corona-krisen bröt ut hade jag beslutat att ge mig själv en online-utbildning i Mindfulness i present. Och det med två av världens gurus i ämnet – Tara Brach och Jack Kornfield. Då hade jag inte en aning om hur viktig den skulle bli. Initialt var det en födelsedagspresent till mig själv, i syfte att visa mig själv omtanke och kärlek. Något som är en daglig utmaning för en högpresterande person som jag. Men det handlade också om att ge mig själv en möjlighet att, under 2020, på riktigt bygga nya och bestående vanor som jag vet kommer att främja mitt långsiktiga välmående och min vidareutveckling som människa och konsult. För det räcker inte med att jag vet att det gör mig gott.
Även om jag rent intellektuellt vet att jag presterar bättre, och med mer lust och kreativitet, om jag ger mig själv tid till eftertanke, återhämtning och medveten närvaro i stunden, så brottas jag i praktiken med en uppsättning programmeringar som styr mig i en helt annan riktning. Det är ett antal automatiska beteendemönster som gör att jag snarare tenderar välja att vara kroniskt ”effektiv” genom multitasking, göra så mycket som möjligt på så kort tid som möjligt, och att skala bort allt som inte har med produktivitet att göra.
Tara Brach kallar detta för en ”trans”, ett tillstånd där vi agerar utifrån våra försvarsmekanismer som i grund och botten kommer från anpassningar, eller så kallade biologiska adaptioner. Våra beteenden, när vi befinner oss i trans, är en konstruktion av diverse överlevnadsstrategier vilka är såväl genetiskt hårdkodade som formade utifrån våra första upplevelser av världen och vår sociala kontext. Om vi ska kunna lära om och lära nytt behöver vi ”vakna” ur vår trans. Vi behöver lära oss att vara närvarande i varje ögonblick så att vi kan koppla på våra exekutiva förmågor bakom pannloben och göra medvetna, genomtänkta och proaktiva val kring hur vi vill agera. Och basera våra val på egna värderingar och högre syften med varför vi vill göra som vi gör.
När Corona drabbade Stockholm med full kraft drogs mattan bort under fötterna på mig. Min och Lars-Johans konsultverksamhet var på några dagar så gott som ”upplöst” och vi var tvungna att fokusera om till krishantering och kriskommunikation kring vår utbildningsverksamhet. Jag kände mig då oerhört tacksam för min gåva till mig själv. För att hantera min oro och rädsla inför det oförutsägbara, såväl som min upplevelse av att inte kunna påverka och att inte ha kontroll, behöver jag bibehålla en lugn, reflekterande och fokuserad hjärna. Inte reagera på de skräckscenarios den målar upp. Det finns inget jag kan göra förutom att försöka agera så eftertänksamt som möjligt för att inte tappa all kontakt med verkligheten, dras med i masspanik och då inte kunna stå kvar i mina värderingar.
Faktum är att jag, trots att jag just nu tar en online-kurs, inte är en person som trivs så bra i det digitala rummet. Jag arbetar med mänskliga möten – och med den mänskliga sårbarhet och sociala sensitivitet som påverkar oss alla i mötet med andra. Vare sig vi vill det eller inte. I den kollektiva trans, nästan likt en masspsykos, som jag upplever att Corona har skapat i det offentliga rummet, har röster om att ”inte ställa in, utan ställa om” ekat med hög intensitet. Och jag har aktivt behövt arbeta med min skam och mina tankar om att jag kanske är bakåtsträvare, gammaldags och att folk ska uppfatta mig som ansvarslös.
För Lars-Johan och jag har inte ställt in, men vi har heller inte ställt om till det digitala. Vi har arbetat med problemlösning utifrån en komplex situation, där vi noga övervägt olika alternativ utifrån riskbedömningar. Vi har försökt att bibehålla fokus på fakta och sakkunskap utifrån expertis, och vi har såväl rannsakat våra grundläggande värderingar som kopplat in dem i samtliga beslut. Och vi har genomfört våra utbildningar och seminarier utifrån de förutsättningar som råder just nu: med några få deltagare. Och jag inser att även denna kris, precis som tidigare i mitt liv, skapar utrymme för mänsklig mognad.
