I en tid som kännetecknas av ständig förändring, där vi hela tiden letar efter nya sätt att effektivisera och snabba upp allt vi ägnar oss åt, kan det vara bra att utmana vårt sätt att se på tid. Vi har ju en idé om att vi konstant ska utnyttja tiden bättre och krama ur det mesta av varje minut, och rusar sålunda från den ena aktiviteten till den andra. Men, på något märkligt sätt är det som att tiden rinner ifrån oss allt snabbare ju mer vi vrider upp tempot. Eller är det så märkligt?
Inom kvantfysiken finns ett fenomen som handlar om att det vi riktar vår odelade uppmärksamhet på ”stannar upp” och förstärks. Man kan säga att vi på sätt och vis kan förlänga tiden – något vi alla säkert upplevt när vi väntar på att vattnet ska koka upp, eller att någon vi längtar efter ska kliva in genom dörren. Ju mer vi stirrar och väntar, desto längre tid tar det. Men du har säkert också upplevt att tiden har stått still i stunder då du är helt och fullt närvarande. Tänk vilken gåva från universum som går till spillo, varje gång vi väljer bort den möjligheten.
Istället för att tänka på tiden som samtidens största bristvara, hävdar jag att vi har makten att faktiskt ”skapa tid” genom hur vi strukturerar våra dagar och hur vi nyttjar den med vårt fokus. Då kan vi också utmana tanken om att det behövs så väldigt mycket tid för att vi ska hinna med. Eller att det krävs stora mängder tid för att för att få till en förändring som gör det möjligt för oss att arbeta lite mer hjärnsmart i vår vardag.
Faktum är att det går att generera stor nytta med väldigt små medel. För att fungera optimalt behöver vår fantastiska hjärna nämligen växla fokus och få tid för reflektion, social samvaro och dagdrömmar. Annars gör vi oss själva till en form av lågpresterande robotar som i förlängningen med all säkerhet kommer att gå sönder. Att bara ta fem minuter för att återhämta sig och ställa om är oceaner av tid för en hjärna som aldrig annars får uppleva en sekund av stillhet.
