När jag, Lars-Johan, ser tillbaka på året konstaterar jag snabbt att våren var utmanande. Eva och jag hade tre inplanerade öppna utbildningar och i och med pandemin så strömmade om- och avbokningarna in. Under en period hade vi möten varje förmiddag för att hantera och ta ställning till huruvida vi skulle genomföra utbildningar eller inte, och i vilken form. Vi landade i att genomföra utbildningarna fysiskt, inte digitalt, men med mindre grupper om cirka 4–6 deltagare.
I vår lilla värld, en verksamhet med två personer, var det här stora beslut, och jag är nöjd med utfallet. Vårt upplägg tappar så mycket i kvalité om vi kör digitalt, eftersom det bygger så mycket på ögonkontakt och känslomässig intoning. Det hade vi inte kunnat upprätthålla under en digital grupputbildning. Något jag är glad och tacksam över från den mest hektiska tiden är hur deltagarna som hörde av sig till oss för av- och ombokningar mötte oss. Trots att vi alla kände oss pressade blev det inte något kaos, utan kontakterna och administrationen löpte på smidigt.
För mig var ovissheten kring den ekonomiska situationen också utmanande. Att vara egenföretagare och se hur omsättningen i verksamheten sjunker gav ett märkbart stresspåslag. Nu under hösten har det varit lite smärtsamt att se hur andra personer i min närhet är mer drabbade av situationen är jag är själv. Jag har en pappa som lever ganska isolerat, och en av mina söner har påbörjat sina högskolestudier i Norge, men lever också ganska isolerat än så länge i ett nytt land.
Eftersom en del av verksamheten i mitt konsultliv ställdes på paus blev det utrymme för annat, framförallt när det dagliga krishanterandet inte längre tog lika mycket plats. Vi fick exempelvis mer tid att utveckla våra utbildningar, och jag började fundera på om det fanns saker jag ville upptäcka eller ägna mig åt. Det ledde bland annat till att jag under hösten lärt mig svetsa tillsammans med en barndomsvän. Kanske att det viktigaste med projektet var att få en chans att umgås mer med min vän, men det har också varit väldigt berikande att ta sig an ett nytt material och att göra de praktiska sakerna runt omkring, som att gå till en butik och handla järn.
Sedan har jag också förkovrat mig i en del för mig nya psykologiska teorier och modeller och jobbat som coach och terapeut över nätet, vilket jag är tacksam över. Det har varit meningsfullt och utvecklande och hade inte skett utan pandemikrisen.
Den här julen ser jag fram emot att få umgås med mina två vuxna söner som denna höst bott på andra håll i världen. Jag vill också njuta av matlagning, motion och av våra djur; en hund och en katt. Vi bor också med mycket natur inpå knuten och jag ser fram emot att gå promenader dagtid och fånga lite ljus.
