I mina utbildningar och workshops på temat neuroledarskap har jag genom åren pratat mycket om hur hjärnan scannar av omvärlden i jakt på avvikelser från kända mönster. Och att den gör det utifrån en överlevnadsprincip som syftar till att mobilisera beteenden som hjälper oss minimera, eller eliminera, verkliga såväl som inbillade hot. Men, det är inte hela sanningen.
Jag skulle vilja vidga perspektivet genom att sänka blicken. Vårt nervsystem jobbar nämligen snabbare än hjärnan och har stenkoll på det som händer och sker. Det autonoma nervsystemet utvärderar oavbrutet det som möter eller omgärdar oss. Via kroppen skickar det signaler till vårt undermedvetna för att säkerställa vår trygghet över tid.
Denna neurologiska aktivitet har forskaren Stephen Porges valt att kalla neuroception – en process som skiljer sig från medveten, kognitiv perception. Det är dock en komplex process eftersom förmågan till neuroception delvis är beroende av den information som hjärnan skickar från sitt utsiktstorn mot omvärlden, från våra inre organ och från diverse minnesbanker i hjärnan.
Neuroceptionen påverkas dessutom av det tillstånd vår kropp befinner sig i. I ett lugnt tillstånd uppfattar och tolkar vår kropp, och vårt nervsystem, helt andra signaler än när vi är i försvarsläge. Vi ser och hör vissa saker när vi känner oss otrygga, medan vi kan ta in och känna helt andra saker när vårt nervsystem och vår kropp är i säkerhet och balans. Vårt inre tillstånd styr med andra ord våra upplevelser av den yttre världen.
Förståelsen för neuroception som biologisk process ger oss också en vetenskaplig förklaring till hur andras närvaro kan påverka våra känslor och sinnesförnimmelser. Det där vi kan uppleva men som är svårt att ta på och som därför ofta får rubriken “flummigt”. Det är beklagligt eftersom det är mänskliga processer och viktiga ledarförmågor – att kunna “känna av stämningen”, “fånga energin” eller “läsa rummet” på ett korrekt sätt.
Det är en specifik del av vårt nervsystem som är dedikerad till denna sociala kapacitet, och som kommunicerar med andras nervsystem via ansiktsuttryck och huvudets position. Jag tänker osökt på SCARF-modellen och hur våra nervsystem febrilt kommunicerar för att säkerställa våra sociala behov och att trygga oss i det sociala sammanhanget, utan att vi ens har sagt ett ord till varandra.
Så vad har detta med ledarskap att göra? Ganska mycket skulle jag vilja säga. Och det sätter nya perspektiv på det där med kroppsspråk.
Forskning visar att kroppsliga signaler som förmedlar trygghet aktiverar områden i hjärnan som hjälper oss öppna upp, närma oss varandra, ge och ta emot hjälp, vara nyfikna och lära oss saker: Allt det goda som psykologisk trygghet förknippas med.
Med ledarskap kommer ett ansvar: att lyssna till sitt eget nervsystem, självreglera och att tona in i andras nervsystem. Att agera med både kropp och hjärna för att bygga ett socialt tryggt arbetsklimat. Det kan ibland räcka med ett leende som tydligt förmedlar värme och omtanke, eller att vinkla huvudet på ett sätt som signalerar intresse.
Avslutningsvis vill jag därför uppmuntra alla chefer och ledare att fortsätta odla förmågan till så kallad ”samreglering” – det vill säga kapaciteten att skapa ett gemensamt tillstånd av lugn och trygghet på arbetsplatsen. Det ger direkta fördelar för allas vår gemensamma förmåga till samverkan, att finna kreativa lösningar och bygga relationer där vi kan mötas – i lika och olika perspektiv.
