Nu när hösten smyger sig på reflekterar jag en del kring psykologisk trygghet. Begreppet myntades 1999 av Harvardprofessorn Amy Edmonson och har legat högt på agendan de senaste åren. Ända tills Edmondson skrev en ny bok – om misslyckanden. Att våga adressera misslyckanden i en arbetsgrupp är, enligt Edmondsons definition, ett av kriterierna för psykologisk trygghet på gruppnivå. Övriga kriterier är att våga ställa frågor, be om hjälp, lyfta problem och tycka olika. Det förutsätter enligt henne inte att en individ känner sig trygg med var och en av de andra i gruppen.
Men, om jag på veckans ATP ska våga berätta för alla att jag har klantat mig så underlättar det om jag är någorlunda trygg med samtliga kollegor när jag lämnar konferensrummet och möter dem på tu man hand i korridoren, fikarummet eller i hissen. För att uppnå psykologisk trygghet på gruppnivå behöver vi, som jag ser det, därför backa ett steg och titta närmare på den forskning som gjorts på individnivå. Där tycker jag mig se en djupare och än mer sårbar dimension.
Professor William Kahn har inte fått samma uppmärksamhet som Edmondson, men han myntade redan 1990 begreppet psykologisk trygghet på individnivå. Hans forskningsfokus ligger på det personliga engagemangets vara eller inte vara, och definierar psykologisk trygghet som “en medarbetares upplevelse av att kunna visa och vara sig själv utan rädsla för negativa konsekvenser för sin självbild, status eller karriär”. I mina möten med chefer, ledare och medarbetare hör jag om detta behov i nästan varje samtal: önskan att få vara “hela människan” på jobbet.
Med fortsatt stigande sjukskrivningstal orsakade av psykisk ohälsa är det angeläget att arbetsgivare och myndigheter skapar förutsättningar för ett gott arbetsliv. Social trygghet är en avgörande faktor och direkt kopplad till välmående och psykisk hälsa, det kan vi idag med säkerhet konstatera, bland annat tack vare modern hjärnforskning. Arbetsmiljöverket lyfter till exempel fram fem psykosociala friskfaktorer som avgörande för psykisk hälsa på jobbet: kontroll, socialt stöd, upplevd rättvisa, utvecklingsmöjligheter och tydlighet kring mål. De hade lika gärna kunnat beskriva SCARF-modellen, det neurovetenskapliga ramverket som hjälper oss förstå vilka “sociala hot och belöningar” som gör oss trygga eller otrygga i ett socialt sammanhang.
Mänskliga sammanhang är komplexa världar. Vi går lätt vilse i strukturella åtgärder; kulturbyggande en masse, kurser, workshops och konferenser. Men om vi inte vågar – och sålunda undviker – att mötas i öppenhet och transparens som de vi är, spelar inget annat någon roll. Vi förblir otrygga med varandra. Till syvende och sist är det var och en av oss som mest kraftfullt kan bidra till psykologisk trygghet. Och vi kan skapa det genom de där små meningsfulla handlingarna som utgår från ett personligt engagemang.
Så vad kan den enskilda individen göra för att bidra till sin och andras psykologiska trygghet? En kanske otippad (och möjligtvis underskattad) aktivitet är att ta små interpersonella risker i form av spontant kontaktsökande. En studie genomförd av Nick Epley, psykolog vid Chicago universitet, visar nämligen hur spontan kontakt får oss att må bra. Men också hur vi tenderar att:
1) undvika kontakt med människor vi inte känner så väl
2) tveka att ta kontakt med folk som tänker olika oss och
3) hålla inne med uppskattning och tacksamhet.
Så varför gör vi som vi gör om motsatsen främjar välmående? Epleys forskning, som han redogör för i sin bok “A Little More Social: How Small Choices Create Unexpected Happiness, Health and Connection”, visar att felaktiga förväntningar är den största barriären för kontaktsökande. Våra tankar om hur andra kommer att respondera är helt enkelt överdrivet pessimistiska. Vi visualiserar ofta i vårt inre hur ett samtal med någon vi inte känner kommer att bli pinsamt eller upplevas som påträngande.
Hans forskning har dock gång på gång visat på raka motsatsen: de som tar spontan kontakt mår bättre och de korta möten som uppstår blir inte alls konstiga eller obehagliga, snarare meningsfulla och berikande.
Dessa små men avgörande val att titta någon i ögonen, le eller växla några ord – oavsett om vi känner personen, jobbar på olika avdelningar, befinner oss på olika hierarkisk nivå i organisationen eller är inhyrda som konsulter – kan göra stor skillnad för vårt välmående. Och glöm det där med introvert och extrovert, det handlar inte om det! Vi blir alla både gladare och mår bättre av att vara “lite mer sociala” enligt Epley. Vi behöver bara ta tillvara på alla små, korta och spontana möten som vardagen bjuder på, och som vi ofta inte ens tänker på som en chans till socialt utbyte.
Så varför inte låta oss inspireras av Epleys fyra steg för att bli “lite mer sociala” även på jobbet?
1. Recognize
Uppmärksamma tillfällen då det skulle vara lätt att ta kontakt med någon, men du avstår på grund av rädsla för hur de andra ska reagera. Din prognos är med största sannolikhet fel.
2. Easy
Ta kontakt när det är lätt att göra det. Testa att ta en tur på kontoret och leendes hälsa på alla du möter. Notera hur många leenden och hälsningar du får tillbaka. Kanske kan du också testa att ge komplimanger och tillåta dig upptäcka hur det lyfter andra?
3. Opportunities
Hitta kreativa sätt att ta kontakt med kollegor i sammanhang du befinner dig i, men inte tänker på som “sociala”. Kanske stanna upp en minut när du passerar receptionen för att önska kollegan en fin dag eller växla några ord med kollegan du inte känner på väg ut från jobbet?
4. Routinely
Omvandla ovan små, sociala risktaganden till dagliga vanor.
Det verkar finnas goda grunder för att ta risken att vara lite mer social och slänga de negativa tankarna åt sidan. Så varför inte börja redan idag, oavsett vad du tänker? Det är uppenbarligen en risk värd att ta. Du kan till och med se det som en investering. En investering i ditt och andras välmående – och i ett arbetsklimat präglat av psykologisk trygghet.
