Vid årsskiftet funderade jag mycket på vad jag tog med mig från året som just passerat. Från ett 2024 som var extra utmanande för mig, såväl yrkesmässigt som privat, men som också bar med sig mycket lärande, och att några pusselbitar kunde falla på plats.
När jag på nyårsafton tog en lång dusch slogs jag av en tanke som länge dröjt sig kvar. En mening som B. F. Skinner, professor i psykologi vid Harvard, ska ha kläckt ur sig någon gång på 1900-talet och som jag fick ta del av i höstas: ”Det är inte individen som anpassar sina beteenden till situationen, det är situationen som väljer anpassade beteenden”. Även om jag inte är någon anhängare av Skinner och hans behaviorism, tycker jag det är kittlande att lite filosofiskt vända och vrida på orsak och verkan när det kommer till mänskliga beteenden.
Så medan badrumsdimman tätnade förde tankarna mig till de stunder då jag tappat styrningen över mina beteenden. De tillfällen då jag tänkt eller agerat på sätt som inte legat i linje med den jag vill vara. Eller när jag duckat för att tänka eller agera på sätt som jag innerst inne önskade göra. Var det på grund av min bristande förmåga? Säkerligen. Fast om jag förstår Skinner rätt hade jag heller inte friheten att välja, utan situationen styrde min anpassning. Ett annat sätt att uttrycka det på är att jag, av en eller annan anledning, blev reaktiv och inte förmådde vara proaktiv.
Frågorna (och svaren) tog sedan snabbt form i mitt huvud: Kan jag i framtiden göra annorlunda i liknande situationer? Antagligen. Om jag medvetet tränar på att agera utifrån en tydlig intention. Kommer det ändå att hända igen? Troligtvis. Vissa situationer kommer alltid att vara så svåra att jag helt eller delvis är i händerna på den eller dem som bidrar till att skapa situationen. Mina beteenden kommer, mer eller mindre, alltid att styras av förutsättningarna. Det är en överlevnadsmekanism.
Skinner har även myntat uttrycket: “människan är ett socialt djur”. Något vi med hjälp av modern neurovetenskaplig forskning kan förstå rent biologiskt. Vi vet nu hur den sociala hjärnan – det vill säga de nervkretsar som hanterar relationella känslor, tankar och behov – utgör kraftfulla drivkrafter till våra beteenden. Framför allt vet vi idag mer om hur vi kan träna upp förmågan att medvetet reglera våra beteenden utifrån meningsfullhet, snarare än överlevnad. Det behöver vi vår sociala hjärna till.
För att proaktivt välja våra beteenden från stund till stund behöver vi vara i nära kontakt med våra inre värden. Speciellt i svåra situationer där vi interagerar med andra människor. Vi behöver identifiera vad som är viktigt för oss. Vem vi vill vara i världen. Hur vi vill agera mot oss själva, andra och i olika sammanhang för att det ska kännas meningsfullt.
Så vad är meningsfullt? Vad innebär det? När jag läser en artikel om Jacob Clason van de Leur, disputerad psykolog i Uppsala, får jag ett alternativt svar på den frågan:
“Meningsfullhet är inget vi har, det är något vi gör. Vårt behov av att uppleva meningsfullhet kan jämställas med behovet av mat och vila.”
Upplevelsen av meningsfullhet kan således sägas vara ett generellt mänskligt behov. Samtidigt kan känslan av meningsfullhet vara helt individuell, baserat på hur jag som individ agerar i ett givet ögonblick. Så för att förstå vad som skapar mening för just mig som person, föreslår Clason att jag ställer följande frågor:
- När känner jag mig kompetent, snarare än inkompetent?
- När känner jag gemenskap och kärlek?
- När känner jag värdighet i min vardag?
- När känner jag frihet, att det är jag som bestämmer i mitt liv?
Det slår mig omedelbart att SCARF-modellen ligger gömd bland frågorna. Och att den ännu en gång visar sig vara ett språk vi kan använda för att identifiera inte bara sociala behov, utan vad som är viktigt och meningsfullt för oss. Jag tänker att när vi fått fatt på det, och kan föra samtal med oss själva och andra om det, så kan vi tillsammans agera för att skapa situationer som bidrar med de bästa förutsättningarna för att kunna agera meningsfullt.
