Mellanmänsklig interaktion är en komplex process. Den kräver avancerad kognitiv kapacitet för att upprätthålla fokus, se olika perspektiv, analysera det som sker och samtidigt reglera känslor. Att föra samtal förutsätter inte minst att vi också förmår nyttja våra sociala förmågor för empati och inlevelseförmåga – att vi kan vara nyfikna på andras upplevelser, leva oss in i andras sätt att se på saker, förstå hur andra tänker och acceptera varför de tycker som de tycker. De flesta av oss gör detta varje dag. Ändå är det så svårt.
Jag har sett många försök till dialog snabbt förintas. De har helt plötsligt övergått i debatt och med tilltagande argumentation eskalerat till konflikt. I vissa fall har det som var ett samtal förvandlats till två polariserade läger som byggt ett minfält av hårda kommentarer och oenighet mellan sig. Varför? För att vi aldrig kommer att ha exakt samma upplevelser. Och för att det är problematiskt för oss människor när andra tycker olika.
Harvardprofessorn Julia Minson har under många år forskat i mänsklig kommunikation och psykologin bakom meningsskiljaktigheter. Hon hävdar, med utgångspunkt i sin forskning, att en sak som hindrar oss från att föra fruktsamma, meningsfulla samtal är vårt behov av att ha rätt – inte att vi känner oss hotade av andras åsikter. Enligt hennes studier är de vanligaste känslomässiga reaktionerna i en konversation irritation, ilska – till och med avsky. Inte rädsla. Orsaken till detta tillskriver hon bland annat en kognitiv bias kallad ”naive realism”, vilket är en omedveten övertygelse om att våra egna upplevelser är verkligheten. Att vi sitter på sanningen. Och när vi möter perspektiv som avviker från vår sanning uppstår en störning.
Jag förstår hennes resonemang och tycker det låter rimligt, även om jag inte är helt övertygad. (Jag vill dock inte på något vis påstå att jag har rätt.) Den reflektion jag gör är att det skulle kunna vara både och. Att vi drivs både av rädsla och av vilja att ha rätt. Den forskningsbaserade teorin om hjärnans övergripande princip – att prioritera hot framför utforskande av nya möjligheter – ger oss en hint. Likaså den psykologiska motivationsteorin om Till- och Frånmotivation.
Kanske kan vi ibland tro att vi drivs av viljan att ha rätt, för att vi verkligen tycker att vi har rätt, och är uppfyllda av det. Men den bakomliggande drivkraften handlar egentligen om att vi åtminstone inte vill ha fel. Vi är så att säga från-motiverade och vill förebygga att ha fel. Att ha fel gör nämligen ont. Ungefär lika ont som att få en örfil, eftersom social smärta som skam och skuld aktiverar hjärnans smärtcentrum.
Att ha fel kan också innebära potentiell förlust av status, genom att andra inte längre ser oss som kompetenta eller relevanta. Om inte annat är det en hårdkodad farhåga vår hjärna producerar. Vår överlevnadsreflex kickar då blixtsnabbt in så att vi kan säkerställa vår fortsatta tillhörighet i gruppen eller sammanhanget. Forskning visar att vi kan strida för vår sak in absdurdum, till och med när vi själva inte längre tror på vår egen övertygelse. Så stark är vår överlevnadsinstinkt bakom “att ha rätt”.
Dr Minsons forskning visar på att vi primärt behöver slipa till vår språkliga förmåga för att bli goda samtalspartners. Hon kallar det för ”conversational receptiveness”. Kortfattat innebär det att vi tränar upp färdigheten att tydligt kommunicera vår villighet att förstå och lära av andras perspektiv. I sina studier har hon sett många deltagare ovilliga att göra just detta, eftersom det riskerar sänka deras status.
Conversational receptiveness är enligt Dr Minson en effektiv kommunikationsstil som minimerar risken för konfrontation, och därmed obehag för samtliga inblandade. Samtidigt ger det utrymme för båda samtalsparter att beskriva sin upplevelse, ökar chanserna för ett meningsfullt utbyte och stärker relationen. Istället för att ändra sättet att tänka om andra menar Dr Minson att vi bör fokusera på att förändra våra språkliga beteenden. Det enklaste sättet är att byta ut de ord vi använder.
För de av oss som vill träna upp vår kommunikativa öppenhet och mottaglighet har Dr Minson utvecklat ramverket H.E.A.R. Det ger oss vägledning när vi vill uttrycka våra synpunkter eller beskriva våra upplevelser på ett sätt som tydligt visar den andre att vi samtidigt är engagerade i dennes syn på saker och ting. Jag har gjort ett språkligt försök att översätta detta ramverk:
H = Hedge your claims
Härbärgera dina synpunkter/åsikter även när du är helt övertygad om att du har rätt. Det signalerar att du är mottaglig för den andres perspektiv.
E = Emphasize agreement
Enighet före eget perspektiv – hitta en gemensam nämnare, även när du har ett annat perspektiv. Du behöver inte kompromissa eller ändra dig. Du visar bara medvetenhet om att det alltid går att hitta samsyn kring något.
A = Acknowledge the opposing perspective
Affirmera den andres perspektiv innan du beskriver ditt eget perspektiv. Stanna upp en stund för att återberätta vad den andre har sagt. Du visar då tydligt att du lyssnat till och förstått den andre.
R = Reframing to the positive
Revidera dina negativa ordval. Undvik negativa uttryck som “nej”, “inte”, “men”. Om du samtidigt ökar antalet positiva ordval som “ja”, “och”, “vill” kommer samtalstonen lätta.
Avslutningsvis kan det vara bra att påminna oss själva om att det alltid finns 50 procent chans att vi har fel när vi inte håller med en annan person. Ännu mer om man räknar in de gånger då båda har fel.
