När jag som 16-åring flyttade från Göteborg till Stockholm övergick mina vänner till att bli brevvänner. Då fanns inga sociala medier eller mobiltelefoner så för att hålla sig uppdaterad var penna och papper det bästa sättet. Det var också då som kedjebrev blev en grej, ett slags pyramidspel, och jag minns hur jag vid ett par tillfällen lät mig luras att skicka 10 brev till ett urval av mina vänner – i hopp om att skörda storvinsten.
Jag minns speciellt då jag skickade ett kedjebrev till min kompis Anders. Kalla mig naiv, men jag ville såklart att även Anders skulle få chansen att vinna pengar. Så när svaret från Anders kom och mitt handskrivna brev ramlade ur kuvertet – sönderrivet i tusentals små bitar – kände jag en oerhörd skam. Det var som att hela jag blev utsatt för strålning; det hettade i ansiktet och vibrerade i min kropp. Sedan blev jag paralyserad. Jag kunde varken tänka eller agera. Och jag skrev aldrig till Anders igen. Inte ens när vi många år senare stötte på varandra på stan fick jag ur mig något annat än ett förläget ”hej”.
Då visste jag inte att skam triggar de nervkretsar i hjärnan som är involverade i moraliskt tänkande och självutvärdering. Den kopplingen leder till att vi börjar älta negativa tankar om oss själva. Skammen hämmar dessutom våra kognitiva förmågor och gör det svårt att tänka klart, reflektera över våra upplevelser eller lära nytt. Skam har även en negativ inverkan på vår förmåga till impulskontroll.
Jag visste heller inte att aktiviteten i hippocampus, vårt arbetsminne, hämmas av skam och att vår kapacitet att orientera oss i tid och rum därmed blir nedsatt. Det leder i sin tur till en förvrängd tidsuppfattning och att upplevelser från det förflutna kan kännas aktuella.
Inte nog med det. Jag hade ingen aning om att skam triggar en försvarsrespons i vårt nervsystem och aktiverar nervbanor som hanterar smärta. Det gör helt enkelt ont att känna skam. Responsen försätter oss i fight eller flight men har ofta en tendens att försätta kroppen i ett lamslaget tillstånd (freeze) som slår ut vår språkliga förmåga. Då kan vi varken sätta ord på våra upplevelser, beskriva hur vi mår eller uttrycka vad vi behöver.
Jag tänker att skam ofta gömmer sig bakom många svårtolkade beteenden på arbetet och att den aldrig, eller sällan, blir uttalad. I stället kan fokus lätt hamna på att förklara en människas beteenden med personliga egenskaper som besvärlig, krånglig, speciell, ilsken, oengagerad, passiv, inkompetent.
Att som chef och ledare kunna förstå när och varför en medarbetare känner skam kan vara avgörande för att bygga en trygg arbetsmiljö. Detta förutsätter dock att man som ledare tränat upp färdigheten att uppmärksamma och ta hand om sin egen skam. Och att man stärkt sin förmåga till empati. Med ökad lyhördhet kommer sensitivitet och större möjlighet att göra fler medvetna val i interaktionen med andra.
Att försöka undvika sin egen eller andras skam är inte hjälpsamt. Att agera utifrån medkänsla är däremot ett direkt motgift mot skam. Speciellt när någons “störande” beteenden triggar irritation, frustration eller till och med egen skam. Eller när man som ledare behöver genomföra svåra samtal, ifrågasätta någons beteenden eller ge kritik. Att göra det med en medkännande kvalitet gör stor skillnad.
Inom ACT (Acceptance and Commitment Training) står medkänsla i fokus som en av de viktigaste färdigheterna att bemästra. Att kunna tänka och agera medkännande med sig själv och andra. Men framförallt, att träna upp förmågan att känna medkänslan i kroppen.
Som vanligt börjar ledarskap i arbetet med oss själva. För när vi på riktigt kan möta oss själva med värme, omsorg och engagemang kan vi möta andra på samma sätt.
