Det är ett välkänt faktum att de grupper vi tillhör har en avgörande inverkan på hur vi uppfattar och tolkar omvärlden. Vi vet också, tack vare modern hjärnforskning, att interaktion med andra till och med påverkar hur vi visuellt tolkar information från omgivningen. Vad vi ser. Hur vi gör mening av det vi ser. Och hur vi responderar på det vi tycker oss se.
Jag upphör aldrig att fascineras av hur socialt hårdkodade våra hjärnor är och hur vi i alla avseenden ständigt påverkar och påverkas av varandra. På gott och ont. För när vi befinner oss i otrygga sammanhang kan interaktionen med andra få oss att se fiender överallt – på APT-mötet, vid kaffeautomaten, i projektgruppen eller under julfesten. Med konsekvensen att vår förmåga till samverkan blir sämre eller obefintlig. Det är i och för sig inget nytt. Att psykologisk trygghet är viktigt och eftersträvansvärt blev ju inte en ”snackis” av en slump.
En färsk forskningsstudie från Western Sydney University visar till och med hur våra hjärnor synkronicerar med varandra när vi skapar förutsättningar för trygghet. Experimentet gick ut på att ett antal försökspersoner, parvis fick i uppgift att kategorisera och gruppera olika former och mönster som de fick se på en bildskärm. Kruxet var att de skulle göra det sittandes med ryggarna mot varandra. Inför uppgiften fick de därför tid att skapa riktlinjer för hur de skulle kategorisera och gruppera former och mönster, till exempel ”vågigt”, ”raka linjer”, ”tjocka och smala linjer” och så vidare. Som kontrollgrupp deltog par som inte fick tid att förbereda sig eller göra överenskommelser kring hur de skulle sortera informationen.
Med hjälp av ny teknoIogi kunde forskarna sedan registrera hur samarbetsparens hjärnor aktiverades medan de försökte lösa uppgiften. Det visade sig att de par som gjort överenskommelser kring hur de skulle kategorisera informationen omgående uppvisade aktivitet i samma nervkretsar. Deras hjärnor började helt enkelt processa information på samma sätt, till skillnad från de par som inte skapat riktlinjer för sitt arbete. Det visade sig också att ju längre paren med riktlinjer samverkade kring den gemensamma uppgiften, desto mer synkade blev deras hjärnor. Och de blev allt bättre på att samverka som ett team.
Att riktlinjer och överenskommelser förenklar effektivt samarbete är inget nytt. Men jag undrar ibland hur vi efterlever den insikten i vardagen? I en tid av kaos, där tid är en bristvara, hybridlivet skapar distans mellan människor och vardagen präglas av att släcka bränder, behöver vi det ju mer än någonsin: synkade tillstånd mellan våra hjärnor. Ett tillstånd som gör det möjligt att se och tolka saker utifrån en gemensam referensram, så att vi kan arbeta självständigt – och tillsammans – på samma gång. Även när vi sitter med ryggarna mot varandra.
Jag landar ännu en gång tungt i min övertygelse om hur vi behöver skapa mer utrymme för att se varandra som människor på jobbet. Då kan vi bygga den trygghet som ger förutsättningar för ömsesidig reflektion och dialog. För det verkar som att vi till och med kan bygga en “neurologisk vi-känsla” om vi för samtal som resulterar i överenskommelser om hur vi ska samarbeta.
