Evas ledare i nyhetsbrevet för februari
Det verkar som att vi aldrig tröttnar på att prata om personlighet. För frågan om människans natur – hur vi kan mäta, förstå och förändra den – har varit på tapeten i filosofiska och psykologiska samtal under hundratals år. Och när det kommer till frågan huruvida vi faktiskt kan förändra vår personlighet, pratar vi ofta om vikten av personlig utveckling. Att förstå sig själv bättre och utveckla sidor som hjälper en att bli framgångsrik som människa.
Egentligen handlar det om att förändra våra beteenden, vilket är det absolut svåraste arbete en människa kan göra. För vi har alla en räv bakom örat. En räv som gärna säger… ”surt” och som gör att vi ofta undviker att göra saker eller anta utmaningar som kan vara utvecklande för oss. Det är en allmänmänsklig reflex på all förändring som kräver en personlig insats, eftersom det tar energi.
Varför? För att vår hjärna till varje pris vill hushålla med sina resurser. Att investera energi i nya beteenden, utan att säkert veta om det kommer gagna oss, triggar därför obehag. Obehag är hotfullt för vår hjärna. Och eftersom den prioriterar att minimera hotfulla upplevelser i vårt liv, är våra beteenden hårdkodade för att undvika alla former av obehag.
Vi undviker alltså helt undermedvetet, och ibland medvetet, att utsätta oss för det obehag som kommer av exempelvis misslyckanden. Det spelar ingen roll att vi intellektuellt vet att misslyckanden är lärorika och utvecklande. Men, undvikandets tillfälliga behag får en sur eftersmak när vi gång på gång gör som vi alltid har gjort, och måste möta besvikelsen över att vi fortsätter att ha det som vi alltid har haft det. För så blir det när obehaget får styra.
I min bok Feedbackrevolutionen beskriver jag denna mänskliga tendens till undvikande med hjälp av den gamla fabeln ”Surt sa räven…”. Räven, som misslyckas med att få fatt på en klase söta, smaskiga druvor i trädet, ger upp alla sina försök med motiveringen att druvorna ”nog ändå var sura”. Fabeln berättar så fint om hur vi ibland motiverar undvikande beteenden med skenbart rationella argument, för att det ska kännas bättre i stunden. Räven slipper för ett ögonblick undan skammen från sitt misslyckande, men vad skulle hänt om räven hade fortsatt försöka?
Ofta pratar vi om mänskliga undvikande-strategier med hjälp av försvarsmekanismerna fight, flight och freeze. Men Dr Russ Harris, psykolog och psykoterapeut, använder sig av metaforen ”de fyra ryttarna” för att beskriva våra vanligaste undvikanden:
- Gating – hur vi stänger ned eller gömmer våra känslor, för oss själva och andra
- Skating – hur vi snabbt byter ämne eller trivialiserar obehagliga upplevelser
- Baiting – hur vi attackerar andra eller ger upp och blir passiva inför obehag
- Stating – hur vi bortförklarar, rationaliserar eller motiverar vårt undvikande
Denna kraftfulla tendens till undvikande är ett gissel, och något som direkt kan förstöra våra försök att testa alternativa beteenden, bygga nya vanor eller inta nya förhållningssätt. Den första utmaningen i vår personliga utveckling blir därför att lära oss härbärgera obehag. Att tillåta och våga känna alla känslor. Inte undvika dem. Att acceptera och förhålla oss till dem. Att stanna kvar i det som känns svårt, jobbigt eller smärtsamt och samtidigt fortsätta göra just det som triggar obehag. Det är ett litet, men viktigt, steg mot en beteendemässig förflyttning.
Det leder kanske inte till en ny personlighet, men likväl till en mer nyanserad självbild. Och även om det kan kännas surt i stunden, så hellre det. På lång sikt hägrar ju då segerns sötma.
/Eva Hamboldt
