Evas ledare i nyhetsbrevet oktober 2021
För ett tag sedan, när jag en lördagsmorgon läste tidningen över en kopp kaffe, tog jag del av två starka berättelser. Båda på samma tema, men de utspelade sig i olika tidsepoker. Det var dråpliga historier, men framför allt väldigt tragiska. Och de fick mig att stanna upp och med viss sorg i hjärtat reflektera kring människans hårdkodade behov av status.
Den ena historien handlade om Matthew Webb, en engelsk sjökapten som år 1857 blev berömd för att han simmade mellan Dover och Calais på bara 22 timmar. Han höll sitt kändisskap vid liv genom diverse offentliga uppträdanden under ett år efter det, sedan föll han i glömska. För att åter få höra folkets jubel hoppade han 1883 i sin röda baddräkt igen, och dök ner i Niagarafloden. Hans mål var att simma över den strömvirvel som skapas precis där fallet når floden, trots alla varningar och försäkringar om att detta var omöjligt. Kanske gjorde varningarna honom ännu mer motiverad att ta risken? Han sögs dock ned av vattnet efter bara 150 meter och sjönk mot sin död.
Den andra historien handlade om Pedro Ruiz III som den 26 juni 2017 dog efter att han bett sin flickvän att skjuta honom i bröstet. Meningen var dock att han skulle bli en stjärna på YouTube. Tidigare hade de testat alla möjliga “stunts” och teman för att få många följare, men hade inte slagit igenom på riktigt. Därför flyttade Pedro fram gränsen för sitt risktagande. Utrustad med ett lexikon som skydd mot kulan övertalade han sin motvilliga, och höggravida, flickvän att avfyra skottet. Sekunden senare hördes han flämta “oh shit”. Dessa hans sista ord gjorde honom känd.
Det motstridiga och samtidigt sorgliga med dessa två historier är bakgrunden till allas vår önskan om status, alltså vårt behov av att få vara viktiga och kompetenta i andras ögon. Evolutionärt sett har det ju varit en framgångsfaktor för god hälsa och ett långt liv. Men, när vi inte får den bekräftelsen utifrån eller kan ge den till oss själva, kan vi vara beredda att göra vad som helst för att få uppmärksamhet för en liten stund. Att få känna dopaminkicken som kommer av att vi blir hyllade. Eller åtminstone får ett kvitto på att vi existerar, när vi blir sedda och hörda.
För de flesta av oss går det inte lika långt som för Pedro och Matthew. Men jag tänker att vi lite till mans kan ha nytta av att fundera på när vi gör våld på oss själva, eller glömmer bort det som är viktigt på riktigt, i jakten på status i andras ögon. Vi tjänar också på att reflektera kring hur vi kan skapa eller upprätthålla vår status inför oss själva, snarare än att fastna i en snurr där vi söker den hos andra. Vi kan utforska steg till att etablera en känsla av värdighet inför oss själva, utifrån empati och medkänsla med den vi är.
Vårt behov av status gör oss sårbara och livet kommer att bjuda oss upplevelser och relationer som får det att svaja. Att medvetet och uthålligt knyta an till sina värderingar är ett sätt att bibehålla sin värdighet och “vikt i guld” inför sig själv. Glädjande nog har jag på senaste tiden även läst historier om hur personer som åtnjuter kändisskap faktiskt väljer att fokusera på den status som är kopplad till deras inneboende värde som människa och på de som står dem närmast. Familjen. Vännerna. Husdjuren. Och jag kan inte låta bli att tänka på hur det hade blivit för Pedro om han fått leva tills hans son, Pedro Ruiz IV, föddes till världen.
