Kan man få mer makt över sin egen sårbarhet genom att släppa fram sina känslor? Ja, säger Eva Hamboldt som har en Master i neuroledarskap.
”Jag har för egen del sedan ett par år tillbaka valt att leva som jag lär fullt ut när det gäller sårbarhet och när min hjärna hamnar i hot. Visst kan det vara skrämmande när man står mitt i reaktionen, men det är definitivt värt det”, säger Eva.
Vad är det som gör att vi är så rädda för att stanna upp när vi hamnar i situationer som är tuffa för oss känslomässigt?
– När vi hamnar i hot upplever vi ångest och ett otränat sinne kommer att göra det första bästa för att ångestreducera. Vanliga försvarsmekanismer är att bli jättearg eller ledsen. Det är hjärnans sätt att ventilera bort obehaget i stunden, men det kommer inte åt problemet.
Så det är alltså inte känslan som är ”problemet”?
– Vi har en föreställning av att vi skulle må ännu sämre av att ”gå i närheten” av det som får oss att må dåligt. Men forskningen visar tvärtom att vi mår bättre av att sätta ord på det som känns, även om det rör sig om ett allvarligt trauma. Det är att undertrycka känslorna som får negativa konsekvenser så vi har mycket att vinna på att lära oss emotionell självreglering.
Har du något exempel från ditt liv där du upplever att du lyckades med den emotionella självregleringen?
– Häromveckan var jag med om en händelse som fick hela mitt system att larma. Jag kände skam och tankarna som sa att jag är en usel konsult och att jag aldrig kommer att få några fler kunder kom som ett brev på posten. Men istället för börja ”göra” något i det tillståndet valde jag att ta några djupa andetag och möta obehaget med nyfikenhet.
Och vad hände när du andats och tittat på situationen från ett nytt perspektiv?
– Efter en stund landade jag i att jag hade fått feedback som jag inte hade bett om och att den kom från en person som inte baserade sin feedback på en egen upplevelse. Och när jag tittade på min reaktion utifrån SCARF-modellen så kunde jag avkoda varför jag hade reagerat så starkt som jag gjorde. Jag kunde se att min reaktion inte handlade om att jag är usel eller att det var farligt på riktigt – det är biologi!
Vilket var ditt nästa steg?
– Eftersom jag inte skrämdes av mina starka känslor fick jag kontroll över situationen. Jag agerade inte i affekt och hamnade varken i underkastelse eller i ilska. När jag återkopplade till personen agerade jag med respekt för mig själv och mina värderingar samtidigt som jag hade en genuin vilja att förstå.
Du beskriver att du fick kontroll på dina känslor. Hur gick det till?
– Jag använde en teknik som kallas att ”etikettera”, för att sedan kunna omvärdera situationen. Det innebär att man sätter ord på känslan man har. I mitt fall här hjälpte det att konstatera att jag var rädd för att mina kunder ska tycka att jag att jag är dålig. Jag vill ju vara duktig. Att vara dålig är för min hjärna lika med ett hot om utanförskap.
Så du hade ett samtal med dig själv om det som kändes.
– Ja, och för den som inte är van kan det kanske låta väldigt obehagligt att tänka eller prata på det sättet, eller tro att det ska förvärra situationen. Det är dock tvärtom – det är en användbar nyckel för att hjälpa kroppen ventilera negativa känslor och minska obehag. Då frigör man kapacitet att ta kognitiv kontroll över tankar för att styra dem i en riktning som kan skapa distans och nya perspektiv på en situation.
Vad händer i hjärnan när man etiketterar?
– Språket har en oerhörd betydelse för hjärnans förmåga att processa upplevelser och intryck. När vi ska göra saker verkliga behöver vi ofta uttala dem. På så vis får vi biofeedback, det vill säga det som lämnar kroppen via talet tas in genom ett annat sinne, hörseln. Studier gjorda av en forskare vid UCLA, Matthew Lieberman, har också kunnat påvisa att en slags ”kognitiv broms” i vår frontallob aktiveras när vi sätter ord på en känsla. Och att aktiviteten i Amygdala går ned när denna broms blir involverad i upplevelsen. På så sätt lugnar vi vårt känslosystem och kan börja arbeta med våra tankar. Det gör oss mer rationella. Då kan vi styra tankarna precis dit vi vill att de ska vandra och ta kontroll över en upplevelse. Vi kan bestämma oss för hur vi vill tolka upplevelsen och hur vi vi agera. Istället för att bli kidnappade av våra känslor och reagera i affekt.
