För några veckor sedan var jag på en biograf och väntade i foajén på att det skulle bli dags för insläpp till min film. Ut från filmen som precis hade slutat kom en liten pojke i sjuårsåldern och hans pappa. Pojken grät och skrek och var alldeles utom sig. De mötte upp mamman som hade en barnvagn och jag hörde hur pappan berättade för henne om händelseförloppet som lett upp till barnets nuvarande sinnestillstånd.
Pappan berättade att pojken hade fått godis, läsk och popcorn och att han hade ätit upp pojkens popcorn när han trodde att pojken inte ville ha mer.
”Han åt upp mina popcorn”, vrålade pojken. Han stampade i golvet, grät och var helt förtvivlad.
Jag såg hur mamman lutade sig ner mot pojken och sa någonting. Därefter vrålade pojken igen och sparkade i väggen.
“Jag tänker inte gå härifrån innan jag har fått nya popcorn”, skrek pojken och höll fast sig i en pelare.
Både mamman och pappan såg ut att vara väldigt illa till mods och mamman sneglade mot disken med de vansinnigt dyra popcornen.
”Jag tycker inte att vi ska lära honom att det lönar sig att bråka sig till saker”, sa pappan.
Ungefär nu blev jag insläppt till biosalongen och vet inte hur dramat fortlöpte. Men när jag kom ut knappt två timmar senare så var de inte kvar. Antingen fick han popcorn, eller så släppte han taget om pelaren av ren utmattning.
Efteråt funderade jag en hel del på händelsen och tänker att föräldrarna hade haft stor nytta av kunskap om hur hjärnan fungerar. För när man förstår vad som får hotresponsen att slå till så ser man reaktioner och beteenden från ett annat perspektiv.
Jag misstänker att pappan tänkte: “Jäklar vad otacksamt. Här har han fått läsk, godis och popcorn och fått se på film. Och så ställer han till med värsta scenen inför alla här i foajén för att jag tog popcornen när han var färdig med dem. Hans beteende är helt orimligt.”
Men utifrån en förståelse för hur hjärnan fungerar så ser jag att pojkens reaktion inte alls är konstig. Det betyder inte att beteendet var charmigt eller trevligt, men det går att förstå.
När pappan tog barnets popcorn upplevde barnets hjärna det som hotfullt av flera olika anledningar. Dels var det inte rättvist och dels hotade det barnets autonomi. Det var ju MINA popcorn och du frågade inte mig om du fick ta dem! Och det skapade också en känsla av ovisshet hos pojken: Om jag inte kan vara säker på att jag får ha mina popcorn, vad kan jag då lita på? Det blir en otrygghet som sträcker sig långt utanför biofoajén.
Så med tanke på att barnets hjärna ännu inte är fullt utvecklad, och att en halv bytta popcorn inte är någon liten sak för ett barn, så är reaktionen inte alls konstig. För att förhindra en liknande situation i framtiden kan du som förälder vara mer noggrann med att inte göra antaganden. Är du sugen på popcorn, fråga om du får smaka!
Men om situationen ändå uppstår är mitt tips att se den från barnets perspektiv. I det här fallet tycker jag att en bra lösning är att köpa en ny låda popcorn och att jobba med din egen emotionella självreglering. I en offentlig miljö är det extra tufft eftersom vi hamnar i skam när vi tror att omgivningen dömer oss. Och då riskerar vi själva att hamna i reaktivitet.
Men lär man inte barnet att det lönar sig att skrika och bråka till sig saker om man ger efter och köper en ny popcorn?
Nej, det skulle jag inte säga att man gör. Inte om ni samtalar om händelsen i efterhand. Det är om den inte bearbetas som den riskerar att bli ett mönster. Så våga vara sårbar inför ditt barn, se situationen från barnets perspektiv och berätta att du inte menade att ta hans popcorn. ”Jag gjorde fel. Nästa gång ska jag fråga dig”. Det gör dig inte till en dålig eller klemande förälder. Du lär ditt barn mänsklighet.
Den här situationen går naturligtvis att översätta till vilket ledarskap som helst. Oavsett om du leder barn, vuxna eller dig själv så har du stor nytta av att förstå hur hjärnans hotsystem fungerar och vilka sociala hot som triggar igång oss. Vuxna människor triggas av samma sociala hot som ett barn även om de flesta av oss inte reagerar genom att skrika och sparka i väggen.
Och i kontakt med vuxna kan det därför vara ännu viktigare att stanna upp och försöka ta den andres perspektiv. Bara för att reaktionerna är mer försiktiga och subtila än ett barns betyder det inte att det inte gör lika ont i den som känner sig hotad. Som vuxna har vi lärt oss att behärska oss och lägga band på oss – men inombords finns dock inga sådana band.
Som ledare har du därför god nytta av att vara uppmärksam på om en situation kan ha triggat hotresponsen hos någon av dina medarbetare om du upplever att de beter sig märkligt. Kan det vara så att personen upplever förlust av autonomi eller är osäker för att saker och ting känns otydliga och oförutsägbara. Du har också stor nytta av att reglera dina egna känslor så att du kan resonera och reflektera kring om du har bidragit till det på något vis. Om du själv hamnar i hot ökar risken att du avfärdar situationen och därmed personen som besvärlig, trotsig eller ”speciell”, och därmed väljer att ha ett korrigerande samtal snarare än att möta personen med förståelse.
