När görandet knuffar varandet i diket

12 dec, 2019 | Feedbackrevolutionen

Dagarna efter den årliga omställningen till vintertid brukar jag befinna mig i ett tillstånd av förvirring. Som om någon gett mig en kraftig smäll på käften och jag har tappat andan. Då tappar jag också rytm och riktning.

Så blev det även i år, trots att jag hade lyckats skapa en liten lucka i tiden efter sista helgen i oktober. Syftet var att återhämta, hedra min djupandning och kunna fortsätta vara i sinnesnärvaro och fokus resten av terminen. En lucka av dagar då jag i lugn och ro skulle arbeta med min administration på hemmakontoret och sedan resa bort på en veckas ledighet. Jag såg till och med fram emot de administrativa uppgifterna och benämnde de dagarna som ”mysiga”. Det blev tyvärr allt annat än mysigt. Jag märkte snabbt att jag var uppe i varv och trött på samma gång, och det mesta jag försökte företa mig blev fel.

När jag efter några dagar väl landade på resmålet, gick det inte lång tid förrän jag insåg att jag faktiskt befann mig på avgiftning. Min irritation och otålighet var tydliga bevis för att jag behövde ”gå av” stresshormoner som kortisol och adrenalin. Mina svårigheter att sluta besvara mail och ”bara kolla den där sista saken” var en indikation på att jag också behövde sänka min dopaminnivå. Jag hade hamnat i ett konstant görande. Och nu skulle jag gå in i ett varande. Det var allt annat än lätt.

När jag någon dag senare plockade upp ”The Mind of the Leader”, av Rasmus Hougaard och Jaqueline Carter stötte jag lustigt nog på formuleringen om görandet som ett beroende. De beskriver ”Action addiction” som ett okontrollerbart begär att få göra något och ett starkt obehag av att vara i stillhet.

Tyvärr finns det ingen forskning som talar för att görandet leder till effektivitet. Snarare tvärtom. Vi får kanske många snabba puckar gjorda, men eftersom vi fokuserar på att göra snarare än att prioritera riskerar vi att göra mycket av fel saker. Anledningen är helt enkelt att dopamin utsöndras i hjärnan när vi slutför en uppgift, hur oviktig den än är.

Jag kopplar naturligtvis detta till feedback och en kultur där vi är högpresterande om vi är snabba, effektiva och får mycket gjort. Det leder (sannolikt) till att vi hamnar i ett mentalt tillstånd där korta belöningar står i fokus, och där långsiktigt tänkande och uthållighet i vår målssträvan hamnar i periferin. I det här tillståndet kan det bli svårt för oss att komma i kontakt med det mod vi behöver för att säga nej, eller för att släppa taget om att-göra-listan.

Med fler meningsfulla samtal på arbetsplatserna tror jag att vi kan skifta en prestationskultur som dagens, där vi jagar poäng, till ett klimat där vi arbetar med mer eftertänksamhet, medvetenhet och meningsfullhet. Det behöver vi. För jag tror att många upplever samma som jag, att det just nu går lite för fort för oss alla.

Nyfiken på neuroledarskap? Prenumerera på nyhetsbrevet →

En gång i månaden delar vi med oss av kunskap och berättar om hur våra kunder använder neuroledarskap för att utveckla sina organisationer. 

Lär dig mer om Neuroledarskap

Vår baskurs i neuroledarskap ger en god förståelse för hjärnans anatomi och kemiska klimat samt insikt i hur vi optimerar hjärnans kapacitet. Kursen riktar sig till chefer, ledare och andra som är nyfikna på att utforska sitt ledarskap utifrån ett neuroperspektiv. Inga krav på förkunskaper.

Våra senaste blogginlägg

Orden som skapar samtal

Orden som skapar samtal

Mellanmänsklig interaktion är en komplex process. Den kräver avancerad kognitiv kapacitet för att upprätthålla fokus, se olika perspektiv, analysera det som sker och samtidigt reglera känslor. Att föra samtal förutsätter inte minst att vi också förmår nyttja våra...

Till- och från-motivation

Till- och från-motivation

Vi vet idag att vår hjärna följer en övergripande princip om att minimera hot och maximera belöning för att hålla oss vid liv. Det gör att vi beter oss på olika sätt för att antingen försvara oss mot hot eller undvika hotfulla situationer, alternativt söka upp...

Medkänsla – ett motgift mot skam

Medkänsla – ett motgift mot skam

När jag som 16-åring flyttade från Göteborg till Stockholm övergick mina vänner till att bli brevvänner. Då fanns inga sociala medier eller mobiltelefoner så för att hålla sig uppdaterad var penna och papper det bästa sättet. Det var också då som kedjebrev blev en...