Eva Hamboldts ledare från nyhetsbrevet i februari 2020
Jag har alltid varit intresserad av mönster av olika slag, men sedan vi genomförde vår första fördjupningskurs i neuroledarskap i höstas har jag varit lite extra upptagen av dem. Bland annat av mig själv som ett mönster. Att jag egentligen endast består av beteendemönster, tankemönster och känslomässiga mönster. Och att de är i ett ständigt flöde beroende på vilka signalsubstanser, hormoner och synaptiska reaktioner som är aktiva i min hjärna.
Under fördjupningskursen pratade vi ledarskap och det mänskliga egot. Vår identitet. Trots att det länge har forskats och filosoferats om det mänskliga Jaget går hjärnforskarna bet på att lokalisera det i vår hjärna. Såväl psykologer som neuroforskare har spenderat de senaste 30 åren på att leta men landar nu i att vi snarare ”är” en uppsättning komplexa system och processer. Att Jaget blott är en upplevelse och en bild vi bygger med hjälp av vår föreställningsförmåga. En självbild i sin rätta bemärkelse helt enkelt. Ett mönster.
Allt detta är till viss del hisnande tankar. De flesta av oss har ju ändå en önskan om en stabil och konstant personlighet. Men samtidigt är det ganska befriande. Om alla upplevelser bara är ett fritt flöde av mönster, öppnar det upp för mängder av möjligheter i samspelet och kommunikationen mellan människor. Som individ öppnar det upp möjligheten att arbeta med hjärnans plasticitet och väva nya mönster. Att få vara i ständigt lärande och sy ihop nya, mångfacetterade bilder av oss själva.
Att vara i lärande innebär såklart även en hel del utmaningar. Den primära utmaningen som jag ser det är att kunna släppa taget om sitt ego. Om behovet av status. Och ju mer noggrant jag observerar mig själv i mitt eget experiment, desto mer medveten blir jag om hur ofta jag främst är engagerad i att försvara mitt ego. Jag varseblir att jag försvarar mina gamla mönster istället för att öppna upp för lärande. Till exempel när jag tycker att jag har rätt.
Så vilka mönster främjar lärande? Ja om vi nu ”är” vår hjärnas elektrokemiska klimat så främjar dopaminet lärande tack vare att det gör oss nyfiket utforskande och handlingskraftiga. Men för att släppa taget om vårt ego behöver vi känna oss trygga. Då behöver vi oxytocin – ett peptidhormon och ett mönster som består av nio aminosyror. Oxytocinet ger upplevelser av lugn och harmoni och främjar vår förmåga till empati och medkänsla, relationsbyggande, tillit och generositet.
När jag lyfter resonemanget till en organisatorisk nivå, ser jag ett komplext mönster av relationer, rutiner och kulturer i ständigt flöde. Speciellt i stora, globala bolag. Utmaningen som individ är då att våga och vilja lära för att kunna integrera nya mönster i sin kommunikation; i sitt sätt att arbeta och att leda. Det kräver en hög grad av tillit till sig själv och andra. Och det kräver hög förmåga till medkänsla för sig själv och andra.
Ett stort företag som anammar det här tänkandet är Telia, och jag är väldigt tacksam att få vara med och bidra med modellen Meningsfulla samtal. Modellen syftar till att hjälpa människor fokusera på de mönster som uppstår i mötet mellan dem, och skapa en gemensam bild av sin relation, snarare än att ge feedback om hur en person ska ändra sitt mönster för att passa in i den andres.
Telia Company tillämpar neuroledarskap som en del av deras förändringsresa »
