Evas ledare i nyhetsbrevet för september
På 90-talet var en kvinnlig patient, kallad SM-046 (S.M), i fokus hos den amerikanska forskarkåren. Hon hade nämligen skador på amygdala som slagit ut hennes förmåga att uppleva rädsla. S.M reagerade varken på fysiska eller sociala hot och kunde heller inte avläsa rädsla hos andra.
Därför blev S.M under flera decennier föremåI för experiment där hon exponerades för allt från ormar och spindlar, till skräckfilmer och spökhus. Ingenting skrämde henne och medierna döpte henne till ”kvinnan utan rädsla”. Det visade sig vara fel. Under tidigt 2000-tal mötte hon Dr Feinstein. Han var specialiserad på ångesttillstånd och ångestreducering, utifrån synen på det som en neurologisk störning i form av en överaktiv amygdala.
Dr Feinstein valde dock att utsätta S.M för ett nytt och lite ovanligt experiment. Han gav S.M ett andetag koldioxid, vilket är helt ofarligt men som ger en subjektiv upplevelse av att kvävas.
Feinstein och hans kollegor trodde inte något skulle hända, men i samma ögonblick som S.M drog in luften i sina lungor kom den dramatiska reaktionen: Hon spärrade upp ögonen, krampade i hela kroppen, viftade med armarna som om hon höll på att drunkna och skrek: Hjälp mig! Jag kan inte andas! För första gången i sitt 30-åriga liv upplevde S.M rädsla och panik.
Experimentet på S.M har hjälpt forskare att bättre förstå hur amygdala fungerar och att den faktiskt inte utgör kroppens enda “alarmklocka”. Vi har djupare nervkretsar, kopplade till vår andning, som också kan påverka vår upplevelse av rädsla och ångest.
Idag lever cirka 40% av Sveriges befolkning med någon form av ångest och runt 600 000 svenskar lider av sömnapné; alltså korta, ofrivilliga och skadliga andningsuppehåll under sömnen. Nu har forskare dessutom upptäckt en annan form av omedvetet andningsuppehåll som leder till högt blodtryck, neurologiska störningar och autoimmuna sjukdomar. Ett fenomen kallat ”emailapné”.
De flesta av oss känner nog igen den lilla piruett vi dagligen gör framför våra datorer. Vi skannar igenom mailboxen, växlar över till ett dokument, skriver något, går in på LinkedIn och sedan åker telefonen upp. Och sedan gör vi om samma procedur. Om och om igen. Vi är sällan helt fokuserade på en sak, utan halvt distraherade mest hela tiden. Ett beteende som leder till ytlig och oregelbunden andning. Vi riskerar med andra ord att göra många omedvetna andningsuppehåll under en arbetsdag.
Jag tänker att det därför kan vara angeläget att reflektera kring hur vi andas på jobbet och fråga oss hur vi själva bidrar till vår upplevelse av stress eller ångest?
Att bli observant på alla de små kvävningstillstånd vi försätter oss själva i är ett första steg. Ett andra steg är att börja andas medvetet. Till exempel genom att kontrollerat hålla andan en stund för att sedan andas ut. Sakta. Och länge. Då stimulerar vi nämligen den nervkrets som ligger där, djupt nedanför amygdala, som då istället gör oss lugna, trygga och harmoniska.
/Eva Hamboldt
