Konsten att vara i medkänsla som en astronaut

4 maj, 2021 | Självledarskap

Evas ledare i nyhetsbrevet april 2021

Konceptet “overview effect”, eller översiktseffekten, myntades 1987 efter att ett flertal astronauter över tid vittnat om en stark upplevelse vid anblicken av moder Jord från rymden. Rymdfararna, som var fokuserade på att utföra ett arbete i rymden, rapporterade om ett överraskande kognitivt skifte när de fick syn på planeten på håll. Att den framstod som en “liten och ömtålig boll, hängandes i tomma intet och endast skyddad av en papperstunn atmosfär”. Och hur de kom i kontakt med överväldigande tillstånd av förundran, ödmjukhet och samhörighet med hela planeten. Med en gränslös medkänsla för allt och alla. Och med djup tacksamhet. Men också hur de fick en önskan att ta ansvar. Att beskydda.

Jag tänker att astronauternas upplevelse är tankeväckande på många sätt och därför inspirerande för oss vanliga jordbor. För även om vi aldrig kommer att få beskåda Jorden från en rymdraket eller månen kan vi, med hjälp av vår fantastiska hjärna, arbeta med en psykologisk förmåga kallad “distansering”. Vi kan mentalt skapa ett avstånd till våra upplevelser och ta ett meta-perspektiv på oss själva och vårt sociala sammanhang. Kanske ger det inte samma överväldigande transformativa upplevelse på direkten, men studier har visat att sådana kognitiva och känslomässiga skiften över tid kan bidra till bland annat ökad medkänsla för oss själva och andra.

För ett tag sedan deltog jag på en konferens som var bokad sedan länge, men som flyttats fram på grund av Corona. När den till slut gick av stapeln sändes den digitalt och min föreläsning kortades ned till hälften. I och med det beslutade jag att genomföra dragningen på ett för mig nytt sätt, vilket naturligtvis var både spännande och läskigt. För jag kände ju ett ansvar att tillföra värde för de som deltog på konferensen. Men när jag inte hade min rutin att luta mig mot famlade jag lite i luften med innehåll och struktur för det jag ville säga.

När jag kom hem började min hjärna intensivt arbeta med att få svar på ett antal frågor: Vad sa jag, egentligen? Gick det att förstå mig? Blev det bra? Glömde jag något? Vad tyckte de cirka 600 deltagarna därute?

Rent intellektuellt var jag medveten om vad som pågick: Min sociala hjärna försökte skapa visshet kring en situation som inte hade den vanliga inramningen av välkända, och därmed trygga, “mönster”. Det vill säga ingen publik. Inga ljud från deltagarna. Ingen ögonkontakt med dem jag pratade till. Inget vänligt ansikte att vila ögonen på. Och ingen avslutande applåd.

Detta sökande efter förutsägbarhet övergick periodvis till ett ältande som tog tid och energi, utan att ge något. Jag behövde till slut hjälpa min hjärna att skifta fokus. Från att vara som uppslukad av ett problem som måste lösas, till att proaktivt kliva bort från mina frågeställningar. Det innebar primärt att jag behövde släppa taget om mitt eget ego – den drivkraft som ofta jobbar med att försvara mig mot de hot som upplevelser av ovisshet och oförutsägbarhet innebär. Den som lätt blir fixerad vid prestation som ett kvitto på trygghet.

När jag lyfte blicken och iakttog mig själv på avstånd, fick jag syn på mig. Ståendes där i tomma intet i all min sårbarhet och ömtålighet, endast skyddad av en papperstunn hud. Men jag kunde faktiskt också se deltagarna som lyssnade till mig, sittandes på olika ställen i Sverige. Och med det perspektivet i blickfånget kunde jag i nästa steg tänka att de som lyssnade till mig var människor, lika ömtåliga som jag. Jag såg med andra ord det sammanhang som jag tyckte att jag tappat. Jag såg att jag utmanade mig själv i det. Att jag var modig. Och jag kunde uppskatta mig själv för det. Jag såg också min intention. Hur jag försökte bidra med kunskap bäst jag förmådde. Och jag kunde landa i medkänsla med mig själv snarare än i analys och utvärdering av mig själv.

Insikten är inte ny, men den landande nu på ett djupare plan. Att ansvar inte handlar om prestation utan om en intention att “ta hand om”, utifrån drivkrafter som samhörighet och medkänsla. Att ödmjukt försöka bidra till helheten och samtidigt värna om sig själv och andra. I grund och botten är det allt vi kan göra som människor. För vi är ju alla lika sårbara. Och vi hör ju ihop.

Nyfiken på Neuroledarskap? Registrera dig för vårt nyhetsbrev →

En gång i månaden delar vi med oss av kunskap och berättar om hur våra kunder använder neuroledarskap för att utveckla sina organisationer.

Våra senaste blogginlägg

Välgörande tvivel överbryggar ”Vi & Dom”

Välgörande tvivel överbryggar ”Vi & Dom”

Evas ledare från nyhetsbrevet november 2021 Under årens lopp har jag många gånger funderat på det mänskliga "vi & dom"-dilemmat som vi så ofta fastnar i på våra arbetsplatser, och som bland annat baseras på hjärnans preferens för det som är igenkännbart, eftersom...

Status med livet som insats

Status med livet som insats

Evas ledare i nyhetsbrevet oktober 2021 För ett tag sedan, när jag en lördagsmorgon läste tidningen över en kopp kaffe, tog jag del av två starka berättelser. Båda på samma tema, men de utspelade sig i olika tidsepoker. Det var dråpliga historier, men framför allt...

Impulskontroll är framtidens superkraft

Impulskontroll är framtidens superkraft

Evas ledare i nyhetsbrevet september 2021 Den 30 september har det, enligt den gregorianska kalendern, gått 273 dagar av året. Just det här året är det även på sätt och vis dag 1. Då genomförs nämligen ett "upphävande av föreskrifter och allmänna råd om särskilda...