Evas ledare i nyhetsbrevet för maj
Den teknologiska utvecklingen går med en rasande fart, på gott och ont. Många innovationer för såklart med sig fantastiska möjligheter och genombrott inom allt från medicin till grön omställning. Och den skapar nya, ofta bättre, förutsättningar för hur vi arbetar, lever och kommunicerar. Samtidigt upplever jag att den tvingar oss att springa lite väl snabbt – för att få hänga med och kunna kapitalisera på det som är nytt. Rätt ofta gör vi det dessutom på bekostnad av oss själva, vår mänskliga natur och de grundläggande behov som gör att vi mår bra. Det är som att vi springer för livet, i teknologins bakvatten, och springer ifrån vår livskvalitet.
Hjärnan utvecklas som bekant inte lika snabbt som det högteknologiska samhället. Den har snarare tagit god tid på sig för att konstruera och finjustera de mekanismer som bidrar till vår överlevnad. Nu när den är relativt välutvecklad händer det inte så mycket. Men, tack vare ny teknologi kan vi kartlägga mycket mer om vår hjärna än tidigare. Hur den organiserar sig, arbetar och kommunicerar. Och även inom det här fältet har de senaste åren bjudit på rejäla genombrott som ger oss möjlighet att förstå oss själva som varelser på ett djupare plan.
En högaktuell fråga är idag hur vi ska använda oss av AI på bästa sätt. Men det jag ofta funderar kring, och kan känna mig bekymrad över, är hur vi använder oss av ny och djupare kunskap om oss själva – speciellt när den inte är så värst smickrande för vårt ego.
Exempelvis när vi måste se oss själva i vitögat och med öppenhet granska de egenskaper och beteenden som står i vägen för vår egen lycka, eller vårt bidrag till ”the greater good” (som idag mer eller mindre handlar om människans och planetens fortsatta existens). Eller när vi är tvungna att inse hur saker och ting är mer komplexa än vi vill att de ska vara. Det är av naturliga skäl svåra saker att reflektera kring, eftersom det tar tid och energi och kan väcka obehag. Vår hjärna älskar ju när vi förenklar saker och ting, och snabbt gör oss av med obehag.
Daniel Kahneman var bland de första att forska i denna mänskliga beteendeekonomi, alltså hur vi hushåller med energi genom att ta tankemässiga genvägar. Han är även känd för att ha delat in den tänkande hjärnan i ”ett snabbt och slarvigt system 1” för undermedvetna tankar, respektive ”ett mer eftertänksamt system 2” för de tankar vi är medvetna om att vi tänker.
Nu utmanas Kahnemans teori av en annan välkänd forskare vid namn Joseph LeDoux. Han menar att våra tankeprocesser är mer komplexa än så och att nervbanor för såväl undermedvetna som medvetna tankar är distribuerade över större delar av hjärnan. Speciellt funktioner som är involverade i hjärnans överlevnadsmaskineri.
LeDoux menar att den traditionella uppdelningen i system 1 och 2 behöver revideras och föreslår att:
- några av de automatiska tankeprocesser som traditionellt tillskrivs system 1 egentligen hör hemma i system 2,
- system 2 då hanterar såväl undermedvetna som medvetna tankeprocesser, inte enbart medvetna tankeprocesser,
- enbart medvetna tankeprocesser hör hemma i ett nytt, tredje tankesystem.
Frågan är nu, hur påverkar den här kunskapen oss? Hur kan vi använda den på bästa sätt? Hur vill vi använda den för oss själva och i vårt ledarskap? I våra organisationer och samhällen? Hur kan vi göra kunskapen meningsfull för oss och för världen? För dessa frågor är, som jag ser det, tätt sammanlänkade med hur vi skapar och nyttjar såväl AI som annan teknologi.
Personligen blir jag nyfiken och vill förstå mer om komplexiteten i våra tankeprocesser. Samtidigt kan jag känna ett motstånd. Jag har ju i tio år utbildat och föreläst om hjärnan och ledarskap utifrån uppdelningen i system 1 och 2. Hur släpper jag taget om den vanan? Hur lägger jag fram det nu? Vad ska jag säga istället och hur ska jag formulera det?
Jag tänker att jag får göra som jag brukar. Stanna upp en stund. Reflektera. Knyta an till mig själv och min intention att förmedla det som är relevant att förstå för att kunna omsätta det i praktiken. Och jag kommer helt enkelt fortsätta prata om hjärnan som en komplex konstruktion – som vi förstår mycket och lite om på samma gång. Framförallt kommer jag fortsätta göra noggranna avvägningar för hur jag förenklar kunskapen, utan att förvanska den. Så att den blir meningsfull och användbar för andra som vill arbeta med sin personliga utveckling och mognad – som ledare och människa.
Det här kommer såklart ta en del tid och energi, så vårt nyhetsbrev tar nu uppehåll till och med augusti. I september är jag tillbaka – bland annat med en uppdaterad och finjusterad Baskurs i Neuroledarskap.
Önskar dig en riktigt härlig och meningsfull sommar!
/Eva Hamboldt
