Evas ledare från nyhetsbrevet i februari 2021
Jag har den stora förmånen att ha en kompis som alltid ger mig det där lilla extra i present. Det där som talar direkt till mina behov. Det som hon på något vis fångat upp att jag på djupet kommer att må bra av. Och jag blir alltid lika berörd, såväl av hur hon förstår mig som av hur mycket hon bryr sig om mig. Den senaste gåvan jag fick var ett presentkort på en alldeles speciell massage. Nämligen en klangmassage.
Klangmassagen genomförs med klangskålar som placeras på olika ställen på kroppen och var och en av skålarna, som är tibetanska så kallade ”singing bowls”, har en unik klang. De har använts för meditation i Nepal och Tibet sedan urminnes tider och skapar tillsammans kraftfulla ljud-vibrationer som försätter både kropp och sinne i ett tillstånd av lugn och avslappning.
Det som är lite extraordinärt med detta, i alla fall för en neuro-nörd som jag, är den forskning som visar att det nervknippe som löper genom vår kropp, och som kallas för vagusnerven, blir stimulerad av klangerna och vibrationerna. Man skulle kunna säga att nerven blir ”tonad”, ungefär som när vi tonar muskler. Den blir helt enkelt starkare och därmed mer stabil. Och vi som människor blir lugnare, tryggare och får ett ökat välmående.
Även om forskningen om vagusnerven är i ett tidigt skede, vet vi bland annat att den är kroppens längsta nervknippe, att den tillhör det autonoma nervsystemet, att den består av cirka 80 000 nervtrådar och att dess aktivitet till 80 procent handlar om att samla in data om vad som pågår i kroppen. De resterande 20 procenten handlar om att styra olika processer i kroppen som till exempel svalgmuskulatur, andning, hjärtfrekvens och mag- och tarmkanalen. Vi vet också att när vagusnerven stimuleras frigörs ”lugn-och-ro”-hormonet oxytocin i kroppen.
Det finns andra sätt att tona vagusnerven. Till exempel kan man hänge sig åt beprövade praktiker som yoga och akupunktur eller skapa egna ljudvibrationer genom att nynna eller sjunga. Man kan också ägna sig åt kallbad, eftersom kyla stimulerar nerven. Ytterligare ett sätt – och det är detta som jag personligen tycker är en aning mindblowing – är att vi kan stärka vår vagusnerv genom att knyta an till andra människor. Att samtala med andra människor på ett sätt som skapar lugn och trygghet och som stärker tilliten mellan oss frigör också oxytocin.
Efter min klangmassage-upplevelse, då tiden upphörde att existera för en stund, har jag tänkt mycket på denna slags form av hälsokur. Och jag blev ytterligare stärkt i min feedback-revolution. Den handlar egentligen inte om att göra revolution, snarare om att ”revolutionera” sättet vi samtalar med varandra på arbetsplatsen.
Meningsfulla samtal, som förs utifrån nyfikenhet, empati och medkänsla för varandra skapar trygghet mellan människor. Det frigör oxytocin och det bygger tillit. Vi stärker därmed vårt trygghetssystem, det vill säga vagusnerven, och vi bidrar till att öka vårt kollektiva välmående. Att effekterna av det, rent organisatoriskt, leder raka vägen till kreativitet, produktivitet och innovativ kraft, visar dagens forskning på ganska så entydigt.
En farhåga inför att lägga tid på möten för denna typ av samtal som jag fångat upp är att det tar mer tid än att till exempel ge feedback. Och att det kanske kommer att ta för mycket tid. Tid man inte har. Medan jag tänker att vi snarare förlänger tiden om vi tar oss tid för mer meningsfulla samtal. Trygg kommunikation med andra skapar en stunds vila och återhämtning. Och det skapar utrymme för gemensam reflektion och lärande. Värden som inte går att mäta i tid. De går enbart att mäta i hållbarhet och långsiktig framgång över tid. Och det visar sig ju med tiden. Fast ofta tidigare än man tror.
En organisation som har tagit till sig detta perspektiv och satsar stort på en stegvis övergång från feedback till mer meningsfulla samtal, bland annat för att rusta chefer och medarbetare för krävande förändringsprocesser, är Telia. I Norge har man till och med gjort det obligatoriskt att lära sig om och träna på en mer hjärnvänlig samtalskultur. Chris Hovde berättar fint om varför i detta case →
