“Whistling Vivaldi” är en sann berättelse om Brent Staples, en svart psykologistudent vid Universitetet i Chicago som blev specialist på “rädslans språk”. Det kom av den insikt han fick när han insåg att folk var rädda för honom enbart för att han var svart, och att han gjort andra illa bara genom att “vara”. Trots att han log och hälsade artigt.
I och med det började han undvika människor och av ren nervositet fick det honom att vissla. Då hände något. Han märkte inte bara att han var duktig på att vissla, han märkte också att det fick dem han mötte att slappna av. När han gick längs gatorna på kvällen visslade han sånger av Beatles, men även Vivaldis Fyra årstider. Plötsligt möttes han av till synes orädda människor, och till och med av leenden.
Men, vad har detta med företagskultur att göra? En företagskultur kan definieras som summan av hur vi agerar och pratar med varandra. Kulturen är det som känns, inte det som står i policyn. Det är heller inte någonting som bor på kontoret, utan är någonting som varje medarbetare hela tiden har med sig i alla möten. Vi skapar en stämning utifrån hur vi agerar och kommunicerar, och det gäller oavsett vem vi träffar och var vi befinner oss. Genom att titta på hur vi förhåller oss och pratar med varandra, och befintliga strukturer, får vi syn på den aktuella kulturen.
En gynnsam organisationskultur skapar goda förutsättningar för att verksamheten ska kunna utvecklas och blomstra. Men precis som allt annat behöver även kulturen i sig vara i ständig utveckling. Och människorna i den få möjlighet att blomstra. Även när förutsättningarna i omvärlden förändras och människors förhållningssätt till varandra påverkas. Även när nya människor ansluter och andra lämnar.
I takt med att man inkluderar nya människor, och integrerar nytt med gammalt, utvecklas kulturen. Utmaningen är dock att vi som människor i det arbetet behöver hantera ett starkt behov av att få känna igen oss, samtidigt som vi ska öppna upp för att ta till oss det okända. Detta är ett ständigt spänningsfält för hjärnan såväl som för en organisation. Vi älskar nämligen det bekanta och kittlas såväl som skräms av det nya.
Utmaningen – metamorfosen – blir att rekrytera in nytt utan att tappa det engagemang och den motivation som finns hos de som varit med från början. Du har säkert själv varit med om situationer där det funnits ett produktivt spänningsfält mellan det bekanta och det nya.
På baskursen kanske vi inte lär oss att vissla Vivaldi men innehållet i utbildningen med begrepp, modeller och verktyg, kan säkert bidra till igenkänning när ledare och medarbetare ska samarbeta över olika typer av gränser.
