För några veckor sedan snubblade mina ögon över en tidningsrubrik som handlade om hur AI kan härma mänskliga röster. Jag vek snabbt undan blicken. Tanken på att svara i telefon när min sambo ringer, och plötsligt slås av misstanken om att det kanske inte är honom jag pratar med, försatte hela min kropp i freeze. För om det är AI som ringer, vad vill de mig?
Men, så läste jag en recension av Peter Gärdenfors senaste bok “Kan AI tänka?” och blev aningen lugnare inombords. För Gärdenfors, professor i kognitionsvetenskap, svarar tydligt nej på den frågan. Maskiner kan inte tänka och maskiner är inte intelligenta, oavsett vad vi väljer att kalla dem. Det är våra tankar om att teknologi kan vara intelligent som stökar till det för oss när vi, å ena sidan, hyllar och hänförs av maskinernas “förmågor” och, å andra sidan, blir skräckslagna inför tanken om att maskinerna ska ta över världen.
Enligt Gärdenfors är det inte maskinerna vi ska oroa oss för. Det vi bör oroa oss för är snarare vår mänskliga tendens att sluta tänka. Att vi slutar utforska, reflektera, ifrågasätta, problemlösa eller interagera med andra när vi bländas av hur enkelt det är när maskinen gör det åt oss.
Och jag håller med Gärdenfors. Bland annat för att jag då och då blir obarmhärtigt påmind om de konsekvenser som följer när jag själv slutar tänka. Som när jag kör bil och navigerar med hjälp av mobilens kartor. Och kör fel. För att ”maskinen” inte alltid är tillförlitlig och för att jag samtidigt stängt ned min förmåga att tvivla på information som jag intuitivt inte tycker stämmer.
Men varför bör vi oroa oss? Svaret går att hitta i hjärnans plasticitet och sammanfattades redan 1949 i en teori kallad Hebb’s Law. Donald O. Hebb, specialiserad inom neuropsykologi, beskrev då den grundläggande principen för neuroplasticitet så här: ”Neurons that fire together, wire together. Neurons out of synch, fail to link”. Denna regel har i sin tur gett upphov till talesättet ”use it or lose it”. Förutsättningen för hjärnans kognitiva förmågor är helt enkelt att vi använder dem. Om och om igen. Och när vi inte gör det, faller nervbanor i träda. Vi förlorar tankemässig kapacitet.
Eftersom människan trots allt är utrustad med egenskaper som maskiner aldrig kan replikera, såsom förnuft, omdöme, inlevelseförmåga, intentioner och förvärvad klokskap (visdom), är det oroande om vi slutar använda dessa. Vår överlevnad hänger trots allt på de mänskliga förmågor vi fått ärva av våra förfäder.
Enligt Gärdenfors är tänkande dessutom inte något som enbart händer i hjärnan. Det uppstår snarare i samverkan mellan olika delar av vår kropp – när vi känner, förnimmer och observerar. Det uppstår också i samspel och samverkan med andra, med vår omvärld. Tänkande och intelligens är delvis socialt betingat, vilket osökt för tankarna till alla samtal som ligger till grund för detta kollektiva tänkande. Och till tanken om hur avgörande det är att vi fortsätter ge tid och utrymme för fysiska möten och samtal, såväl på arbetet som i privatlivet.
Jag tänker på stunderna av full närvaro tillsammans med andra – med uppmärksamheten riktad på egna och andras sinnesintryck, sinnesförnimmelser, funderingar, frågor, insikter, känslor och behov. De där goda samtalen som skapar trygghet, mening och sammanhang. Men också de smärtsamma eller svåra samtalen. Allt det som skapar den kvalitet i interaktionen som endast människor kan ge varandra, och som skapar förutsättningar för mänskligt tänkande.
Min alldeles egna oro baseras på tanken om att vi inte har råd att förlora förmågan att samtala.
Eva Hamboldt
Leder utvecklingen mot mer mänskliga organisationer
