Evas ledare i nyhetsbrevet september 2021
Den 30 september har det, enligt den gregorianska kalendern, gått 273 dagar av året. Just det här året är det även på sätt och vis dag 1. Då genomförs nämligen ett ”upphävande av föreskrifter och allmänna råd om särskilda begränsningar för att förhindra spridning av sjukdomen covid-19”. Något som är innerligt efterlängtat av många.
Personligen drar jag en lättnadens suck, och jag vet att det är många med mig som gör detsamma. Samtidigt dröjer sig en tyngd och en viss oro kvar. Hur kommer vardagen på andra sidan restriktionerna att te sig? Hur blir det nu när vi får trängas igen? Är vi redo för det? Fanns det positiva aspekter med avståndet vi har varit tvungna att hålla till varandra? Och eftersom det gått cirka 18 månader då vi har varit tvungna att bygga nya vanor – hur blir det för oss nu att ställa om från omställningen? Ska och kan vi ställa tillbaka? Och på vilket sätt?
Bara för att pandemins akuta skede har klingat av, och tillgången till vaccin ger mer trygghet, ökar graden av visshet och förutsägbarhet inte nämnvärt. Världen är fortfarande i gungning. Och vi med den. Det är det nya normala. Jag läser dagligen om de konsekvenser som pandemins gruppdynamik lämnar efter sig, i form av polarisering kring ett antal frågor. Inte minst har vaccineringens vara eller inte vara skapat två läger i vårt samhälle, och globalt. Jag läser om social ångest och ovilja att gå tillbaka till det fysiska rummet. Jag läser om sorg och saknad. Om stress och ilska. Till och med om aggression som ett tilltagande fenomen i det offentliga rummet, inte bara i trafiken.
I Wall Street Journal läste jag till exempel i veckan som gick att man i USA har tilltagande problem med människors raseriutbrott på restauranger och flyget, i kön i matbutiken och hemma. Stubinen är kortare än den var innan pandemin och riktas mot personal i olika serviceyrken, speciellt när personalen behövt träda in i rollen som ”kontrollant” av att restriktioner följs i just deras verksamhet. Vi har sorgligt nog blivit alltmer ”vi & dom” med varandra. En färsk undersökning i USA, där 2 000 anställda inom restaurangnäringen svarat, visade att 80 procent av serveringspersonalen upplever hotfulla beteenden under sina arbetsdagar. Samtidigt har luftfartsmyndigheten i nämnda nation inlett 750 utredningar kring ostyriga passagerare, jämfört med 146 under hela 2019. Och detta trots att antalet passagerare är lägre.
Själv har jag funderat mycket på mina olika sinnes- och känslotillstånd under denna märkliga, ibland smått overkliga, och rejält påfrestande period. Jag har försökt vara observant på irritation som jag inte tyckt har stått i relation till det som hänt omkring mig. Och jag har försökt vara nyfiken på vad irritationen, ilskan eller frustrationen har stått för egentligen. Ibland har det tagit tid och jag har behövt gå några varv i mitt inre för att hitta svar. Och de svar jag funnit har oftast handlat om att jag inte haft möjlighet att tillgodose mina sociala behov.
Under pandemin har jag upplevt förlust av kontroll och en känsla av maktlöshet. Och ju längre undantagstillståndet pågått desto mer smärtsamt har det varit att inte kunna påverka eller förutse någonting. Det har tagit på nerverna. Jag har tappat i status när min verksamhet blivit påverkad, och jag inte längre haft samma möjligheter att få känna mig kompetent och viktig. Jag har tappat motivation, engagemang och mening. Jag har upplevt situationen som orättvis, och jag har tidvis förlorat upplevelsen av att tillhöra ett sammanhang.
För de resterande 92 dagarna av 2021, och för kommande år, tänker jag att vi alltmer behöver träna på förmågor som gör att vi kan härbärgera stress som kommer av oförutsägbarhet och maktlöshet under längre tid. Att kunna reglera känslor och tankar. Reflektera kring hur och varför vi påverkas. Acceptera det som händer och försöka omvärdera även negativa upplevelser och skeenden. Och vi behöver träna på empati och medkänsla, för oss själva och andra. Vi sitter alla i samma båt, och vi är alla ömsesidigt beroende av varandra för att det ska bli hållbart att leva.
