Evas ledare i nyhetsbrevet för oktober
För ett par veckor sedan såg jag filmen om Elvis. Visserligen är jag inte något större fan, men jag var nyfiken på personen bakom myten. Vilka känslomässiga lager kan gömma sig bakom de intensiva ögonen och det vita leendet? Även om jag vet att man ska ta dokumentärer med en nypa salt, speciellt när de presenteras som en spelfilm, blev jag väldigt illa berörd av hans historia.
Jag insåg att den person jag tidigare mest tänkt om som enormt framgångsrik, egentligen var en person som led. Som var ensam. Och som satt fastskruvad i sina – och sin managers – krav på att prestera. En manager som gick under titeln ”överste Parker” – karismatisk, verbal och känslomässigt avstängd – och som utan att blinka utnyttjade Elvis talang och fåfänga för sin egen vinnings skull. Utåt sett gav deras relation sken av tillit och närhet. Men Elvis var en produkt – en ”attraktion” som översten enligt uppgift ska ha kallat honom – och som under sex år gav två konserter per kväll, sju dagar i veckan, på ett och samma hotell i Las Vegas. Några år senare dog han, 42 år gammal.
Så vad har detta med ledarskap att göra?
Ja, kopplingen till den management-kultur som växte fram i USA under samma period som Elvis slet sönder sig är inte långsökt. Den kultur som utgick från industrialismens värden, där människan sågs som en produktionsenhet och där människors värde mättes i hur väl de presterade. Ledarskapet förväntades vara just karismatiskt och känslomässigt svalt, för att man skulle kunna ”motivera” människor med ord som utlovade yttre belöningar, men också bestraffningar. Fokus låg på effektivitet och produktivitet. Och pengar.
Den typen av ledarskap ser vi alltmer sällan, men ibland kan det kännas som väldigt lite ändå har förändrats. Har vi verkligen ändrat vårt sätt att arbeta?
Vi människor rusar omkring i en vardag där vi sliter, stressar och mår dåligt. Detta oavsett om vi är ”Elvis” eller ”överste”. Gör vi avkall på våra egna behov eller tappar bort oss själva och vår relation till oss själva? Vi tenderar att bara köra på, utan tillräcklig återhämtning och ställtid. Och vi fastnar ofta i förväntningar på prestation, istället för att utforska hur vi kan bygga relationer där vi stöttar, avlastar och hjälper varandra. Att leverera tillsammans, snarare än prestera inför varandra.
Det är lätt att tänka att det är upp till chefen eller ledningen att få till ett skifte i fokus – från prestation till relation. Och visserligen ligger det något i detta. Men, om vi verkligen vill skapa en arbetsplats med mänskliga värden i fokus behöver vi alla axla ett ledarskap. Vi behöver alla bli medvetna om och ta ansvar för hur vi förhåller oss till oss själva och andra. Och hur vi bidrar till vårt eget och andras välmående. Vi har möjlighet att påverka. Men det förutsätter att vi tränar upp de förmågor som behövs för att vilja, våga och kunna ta det ansvaret.
Och vi behöver utmana våra tankar om tid – vad vi har tid med och inte, och vilka samtal vi vill lägga tid på eller ge tid för. För det handlar inte om tiden i sig, utan om vad vi väljer att prioritera.
