När Covid-19 slog ut i stort sett all min och vår verksamhet som i ett kraftfullt vingslag, var jag fortfarande i förnekelse. Jag kan vara ganska envis med att hålla fast vid att bara tuffa på, även om det blåser omkring mig, och det var så jag initialt mötte ”Corona-krisen”. En av mina utmaningar i livet är att vara i acceptans för de mindre önskvärda skeenden jag befinner mig i och detta var ett sådant exempel.
Bakom envisheten låg i detta fall en slags frustration, och under den en ilska och rastlöshet. Ingenting skulle få hindra mig från att tuffa på enligt plan. Jag var ju full av iver och visioner. Så jag var tvungen att stanna upp rätt rejält och ta in allvaret i situationen för att hitta ett förhållningssätt till denna nya situation. Det innebar också att jag hamnade i mycket blandade känslor.
Jag kunde känna skam för att jag inte omedelbart ville acceptera att vi befann oss i en pandemi. Jag kunde känna såväl ilska, som maktlöshet och besvikelse över den ”kollektiva panik” jag upplevde omkring mig. Och jag kunde faktiskt känna stolthet över hur Lars-Johan och jag arbetade stenhårt med att löpande formulera och hedra vår gemensamma värdegrund i varje beslut vi tog. Vi kunde då fortsätta bedriva vår utbildningsverksamhet, om än i mycket mindre skala, på ett ansvarsfullt och etiskt sätt.
Med plats för nytt
En konsekvens av året som gått är att det gett plats för mycket mer mental och känslomässig närvaro. Och för tacksamhet. Pandemin har ju aktualiserat en av mina hjärtefrågor – djurvälfärd. Det finns kopplingar mellan hur vi hanterar vilda och domesticerade djur till det som nu drabbar oss. Det kan på ett sätt göra mig oerhört tacksam och hoppfull.
Kanske kan detta år få fler människor på vår planet att stanna upp och rannsaka såväl sig själva som de strukturer vi lever i av ren vana. För min del har året gett än mer utrymme för rannsakan kring om och hur jag lever hållbart. Och det gäller såväl min egen personliga hållbarhet som de val jag gör för att bidra till samhällelig hållbarhet. Ett resultat av detta är till exempel att det i år serveras vildsvinsskinka, viltprinskorvar och älgköttbullar på vårt julbord.
I skrivande stund närmar sig ledigheten med stormsteg, och jag ser fram emot en tradition jag har: Att ligga på soffan och sträckläsa en deckare. Det hör julen till på något vis. Jag ser också fram emot att få fortsätta vara mer i nuet, att få känna tacksamhet för det jag har och vila från mina tidigare tillstånd av överambition, rastlöshet och en önskan om ”allt nu”. Jag tänker njuta av eftertänksamhet, av fint sällskap och extra gott rödvin.
