
Evas ledare i nyhetsbrevet för april
När jag under 90-talet studerade kommunikationsvetenskap på högskolan i Växjö, plogade jag igenom en hel del teoretiska verk, bland annat Jürgen Habermas ”Kommunikativt handlande”. Redan 1954 disputerade Habermas med en analys av hur olika samtalsarenor växte fram på 1700-talet, då man började samtala för att ”nå varandra”. I allt från den tidens kaffehus till litterära salonger förde man dialog för att bekanta sig med varandras upplevelser och på så vis försöka närma sig varandra.
Idag sker våra samtal på ännu fler arenor, och på arbetsplatserna är de ofta digitala. Men ambitionen är densamma – att nå fram till varandra, skapa ömsesidig förståelse och låta oss påverkas av varandra. Inte bara utbyta information. Och genom samtalen bygger vi relation. Tyvärr hamnar vi ofta i prestation, som när samtal ska gå under rubriken Feedback.
Verklig samtalskonst grundar sig i förmågan till närvaro. Att kunna vara fullt närvarande i sig själv och det som händer inombords, samtidigt som man förmår att skifta fokus och vara fullt närvarande med den man pratar med. Men också att kunna vidga sin närvaro för att uppmärksamma och ta in det som händer i mötet med den andre. Vad som sker i relationen mellan ”oss”. Det är ingen enkel balansgång för en människa och det kräver hög förmåga till reglering av tankar om hur saker och ting ska, bör eller måste vara. Och det kräver förmåga att vara i och reglera känslor som vi kanske inte ens vill kännas vid i stunden. Det kräver också blixtsnabba skiften i fokus, utan att man tappar i närvaro.
Fokus och närvaro är inte bara förutsättningar för att kunna uppleva mening och kvalitet i livet i stort. Det är i allra högsta grad en förutsättning för att kunna uppleva meningsfullhet i samtal med andra. Och ju mer komplexitet, oförutsägbarhet och förändring vi har att hantera i vår vardag, desto viktigare blir det att vi försöker nå varandra. För att skapa trygghet, tillit och tillhörighet. Så att vi kan ge varandra stöd. Så att vi kan samverka med fullt engagemang. Då mår vi bra. Då presterar vi bra.
Som jag ser det är det primärt växelverkan mellan att tala och lyssna som utgör nerven i ett samtal. Kvaliteten i vår närvaro avgör hur väl vi förmår dansa mellan dessa två – att vara beskrivande och utforskande.
Närvaron möjliggör att vi kan vara i ren och skär observation, där vi kan beskriva våra inre och yttre intryck, utan någon attribuering (värdering). Då skapar vi utrymme för att bygga trygghet, stimulera nyfikenhet och öppna upp för gemensamt utforskande. Jag säger inte att det är lätt, men det blir lättare om vi först övar upp förmågan till närvaro och fokus.
Hur lyckas man med detta? Man tränar. Och då behöver man arenor för att träna tillsammans med andra. Glädjande nog ser jag organisationer som öppnar upp för detta, och som vill utforska alternativ till feedback. Som tar steg i ett paradigmskifte. När jag släppte boken Feedbackrevolutionen var min ambition att bidra till detta skifte, och nu händer det något.
/Eva Hamboldt