Evas ledare i nyhetsbrevet för februari
Det har skavt i mig ett bra tag. Vissa dagar mer än andra, och jag kan inte längre förtränga det; låtsas som ingenting eller distrahera bort det. Det stirrar mig rakt i ansiktet: mitt behov av att bidra mer än jag gör.
Jag vill kasta mig ut och plocka plast från jordens alla stränder. Jag vill starta projekt som kan bidra till att den ö jag bor på blir mer självförsörjande och hållbar. Och jag vill kavla upp ärmarna för att handgripligen involvera mig i djurrättsfrågor.
Så, varför gör jag inte det?
Det finns säkerligen många svar på den frågan, men en orsak är att en annan del av mig fortsatt vill bygga på det jag redan investerat så mycket i. Att arbeta med människan. Med människor. Med att utbilda och handleda för att bidra till eftertanke och mänsklig mognad i vår värld. Det känns oerhört viktigt men jag inser att det inte ger lika snabba dopaminkickar som det skulle göra att vara ute ”på fältet”. Det är mer av en långsiktigt verkande process, som ibland känns alldeles för långsam och otillräcklig.
Men så läste jag en artikel i SvD om hur Handelshögskolan utmanar blivande ekonomers tankemönster genom att hålla kurser i emotionell mognad, och att de kopplar vikten av EQ till FN:ns klimatmål. Helt enkelt för att vi kan inte ta oss an yttre förändring utan inre förändring. En inre förändring som behöver ske i anknytning till och samhörighet med ett större sammanhang.
Sedan hittade jag en artikel om hållbarhetsforskning vid Lunds Universitet, där studier visar att förmågor som självreflektion, mindfulness, empati, medkänsla och perspektivtagande är avgörande för att vi ska kunna börja handla utifrån våra djupare värderingar. Det triggade en omedelbar och väldigt stark belöningsrespons i min hjärna. Och det tog bort lite skav i mig. För det satte mig i kontakt med en djupare mening och ett högre syfte.
Modellen för Meningsfulla samtal är mitt bidrag till inre mognad. Där står förmågor som självreglering, medkänsla, reflektion, perspektivtagande och tacksamhet i fokus. Men det stannar inte där. För det går bara att träna på meningsfulla samtal tillsammans med andra. Modellen ger med andra ord även möjlighet att träna upp förmågan till känslomässig anknytning. En förutsättning för att kunna kommunicera och samverka på sätt som bygger tillit och samhörighet.
När jag nu kan koppla modellen till ett högre syfte, som FN:ns klimatmål, är dessa förmågor dessutom en förutsättning för att samverka och känna samhörighet med något ännu större. Då känns det ändå som att jag gett mig ut på fältet för att bidra. Det är dessutom ett högre syfte som Lars-Johan och jag bottnar i tillsammans. Att vår verksamhet ska bidra till välmående och mänsklig mognad för individen, såväl som välmående och hållbarhet för vår vackra planet.
Att vi nu verkar i en lokal som är vår egen, utvald med stor noggrannhet, gör att vi kan skapa ett fysiskt sammanhang som är större än oss. Vi vill att våra lokaler på Prästgatan 28 i Gamla Stan ska vara en plats man kan komma till för att uppleva lugn, stillhet och möjlighet att reflektera. Lustigt nog heter fastigheten Iris, som är grekiska och betyder regnbåge. På Prästgatan står mångfalden i centrum som något vi behöver för att blomstra. Oavsett om det är biologisk eller mänsklig mångfald, eller om det handlar om förmågan att hantera den komplexitet vi lever med idag såväl som imorgon.
