Evas ledare i nyhetsbrevet för november
När jag sitter i coaching-samtal hör jag ofta kommentarer som: ”Jag skulle behöva bli bättre på att acceptera saker jag inte kan göra något åt”. Men jag hör också: ”Sådana beteenden kan jag absolut inte acceptera”. Och jag kan personligen relatera till båda dessa uttalanden.
Jag tycker det är extremt utmanande att acceptera skeenden och beteenden jag inte tycker om, även när jag inte kan påverka på något sätt. Jag sätter mig ofta på tvären – såväl tankemässigt, känslomässigt som beteendemässigt. Tyvärr leder det oftast ingenstans, men skapar alltid en hel del själsligt lidande.
När jag blir arg, upprörd eller missnöjd dräneras jag på energi. Och när jag bara måste berätta och beskriva vad jag tänker och känner, slösar jag bort värdefull tid och fokus. Jag hamnar i loopar av ännu starkare obehag, och i ältande av samma tankar, utan att kunna kanalisera något av det i ändamålsenligt handlande. Jag sitter fast.
Jag har därför reflekterat en hel del kring acceptans – vad det egentligen är och varför det kan kännas så svårt? En insikt är att det handlar om vårt nedärvda behov av trygghet. Obehag signalerar att vi är otrygga – att det finns något reellt eller potentiellt hot i vår närhet. Att bara acceptera det obehaget är ju regelvidrigt för den mänskliga hjärnan. Det är att riskera livet. Reflexen blir att ta kontroll genom att göra motstånd på ett eller annat sätt.
Men, kontroll är tyvärr inte lösningen för den moderna människan. Vår överlevnad och vårt välmående är snarare beroende av att vi kan härbärgera stunder av obehag som kommer av ovisshet, oförutsägbarhet, förlust av kontroll, upplevd orättvisa eller maktlöshet. Och att vi kan tänka om det som en del av livet. Att det är normala tillstånd som kommer och går, eftersom allt i livet är föränderligt. Det är bara att acceptera.
På WHO:s ranking över hälsoproblem 2017 kom depression på första plats. Dessvärre definieras dock hälsa ofta som ”frånvaro av ångest”. Att vi ska kunna tänka positivt och må bra mest hela tiden. Det är en orimlig förväntan att ha och något som potentiellt skapar ännu mer ångest. Speciellt de stunder då vi inte mår så bra eller har svårt att vara positiva.
Att acceptera är inte att lägga sig ned och dö eller ge upp. Det är inte heller att tvinga sig till att vara glad hela tiden. Snarare är det att tillåta obehag som en naturlig del av livet och släppa taget om motstånd. Det mest effektiva sättet att göra det är att lägga till andra perspektiv. Att också umgås med andra, mer bejakande, tankar än de som instinktivt föds ur obehag. Tankar som skapar mer balans i vår upplevelse av oss själva, andra och världen. Som ger ökad trygghet.
Eftersom språket formar vår verklighetsuppfattning är det i språket vi kan göra små förändringar som ger stor effekt. Vi kan acceptera att det negativa (obehaget) existerar bredvid det positiva. Bredvid det som samtidigt kan skänka glädje, välmående och lugn. Det vi också kan känna oss tacksamma för. För de mer positivt riktade tankarna kan på sätt och vis vara en ledtråd till vad vi kanske behöver göra mer av, eller göra precis just nu, för att ta hand om oss. För att ge oss själva omsorg och trygghet i stället för att fightas med väderkvarnar. Jag brukar testa mig fram, för att se hur det känns när jag säger det.
”Jag mår skit och älskar när katten ligger på mitt bröst och spinner”, ”Jag känner hopplöshet över det som händer i världen och är tacksam för att jag får leva”. Eller helt enkelt: ”Livet suger och är helt fantastiskt”.
En person som har nära till ett bejakande perspektiv är Desirée Allard. Hennes förmåga att vara i kontakt med tacksamhet, även när det känns svårt, berör och inspirerar mig mycket. Läs artikeln med Desirée, där hon berättar hur hon använder neuroledarskap i sina konsultuppdrag och vilka förändringar det skapar.
/Eva Hamboldt
