Evas ledare i nyhetsbrevet för december
Under året som gått har jag funderat en del. Jag har haft tillfälle att möta mig själv som människa lite mer än annars, och jag har reflekterat kring mig; mitt liv och min yrkesmässiga gärning. Jag har ställt mig frågor som handlar om vad jag vill göra framöver och varför. Och, inte minst, hur jag vill leva och arbeta framöver.
Ibland har reflektionerna präglats av mörker, smärta och tvivel. Ibland har mitt samtalsklimat med mig själv varit ljust, hoppfullt och bejakande. Man skulle kunna säga att jag upplevt väldigt olika rytm i dialogen med mig själv.
Rytm är för övrigt ett tema som kommit upp i många av de sammanhang och samtal jag haft under hösten. Det är dessutom något jag brukar hänvisa till för att få utrymme att vara den jag är. Jag brukar säga att jag behöver få vara långsam, i tanke och handling, men att jag lärt mig vara snabb. Konsekvensen blir att jag till och från tappar min rytm och börjar dansa i otakt med mig själv. När jag anpassar mig alltför mycket till andras rytm tappar jag ofta bort mig själv på mitt inre dansgolv. Jag snubblar, tar snedsteg och ramlar ibland omkull inombords. Det blir inte så bra. Då mår jag inte så bra.
Rytm är avgörande för oss som spädbarn och för våra förutsättningar att skapa en trygg anknytning till andra. När mamma eller pappa vaggar, vyssjar och tonar in i sitt barns känslotillstånd sätts den rytm som är nödvändig för att barnet ska kunna växa upp i någorlunda harmoni med omgivningen. Som vuxna är vi beroende av att andra människor är lyhörda, till och med tonsäkra, när de lyssnar till och responderar på oss. Det är nämligen en förutsättning för att vår interaktion och kommunikation ska kunna harmoniera – för att det ska uppstå så kallad synkronicitet.
Synkronicitet är ett nybildat ord som kommer av grekiskans synkhronos och som betyder samtidigt. Begreppet är besläktat med det mänskliga påhittet synkronisering, men har helt motsatt betydelse. Medan synkronisering handlar om ”en organiserad samordning i tid”, handlar synkronicitet om ”ett iakttagbart meningsfullt sammanträffande, utan orsaksmässigt samband”.
Det är synkronicitet som enligt kvant-teorin härskar i det makrokosmiska klimat som heter Universum och som skapar ljus, ljud, tid och rum. Det är synkronicitet som uppstår i det mikrokosmiska universum som utgör vår hjärna när den spelar Gamma-rytmer och vi hamnar i flow, eller får djupa insikter. Och när vi dansar ”Gamma” tillsammans med andra uppstår kollektiv intelligens.
För mig har det under 2023 blivit än mer tydligt hur angeläget det är att vi strävar efter att uppnå synkronicitet. Att vi tonar in i en gemensam rytm som människor, så att vi kan agera meningsfullt utan att alltid vara tvungna att samordna oss. Det går nämligen inte. Livet och samhället är idag alltför komplext för det. Vi behöver istället kultivera förmågor som skapar förutsättningar för meningsfulla sammanträffanden, så att vi gemensamt kan verka för välmående och hållbarhet. I våra liv, på arbetsplatsen, i samhället och för vår planet.
Det kräver en hel del medvetenhet, lyhördhet, empati, nyfikenhet, anpassningsbarhet och tydlighet. Jag tänker därför fortsätta stötta alla som orkar, vågar och vill investera tid och energi på att kultivera dessa förmågor under 2024. Jag gör det med min Feedbackrevolution, med modellen Meningsfulla samtal och genom alla andra samtal som jag har med människor i olika sammanhang.
Men först ska jag tillåta mig att sjunga långsamhetens lov under jul- och nyårshelgen. Och tacka alla er som varit nyfikna och velat utforska de perspektiv Lars-Johan och jag erbjudit under det här året – oavsett om det varit via vårt nyhetsbrev, via våra sociala medier eller i någon av de utbildningar, seminarier och workshops vi arrangerat. Stort tack!
Önskar er alla en dansant Jul och ett sprakande Nytt År!
/Eva Hamboldt
