Du har säkert också hört någon säga: Det är viktigt att kunna ge och ta konstruktiv feedback. Kanske att du till och med sagt det själv? Men om du har läst mina tidigare nyhetsbrev så hoppas jag att du vid det här laget redan är övertygad om att den enda ”feedback” vi behöver från andra människor är uppskattning. En kärleksfull gest som stärker och förenar är det enda budskap vi kan ge till- och ta emot från varandra.
Genom evolutionen har kommunikation mellan människor primärt handlat om att stärka oss själva och varandra. Gruppen har varit ett viktigt supportsystem för oss, och därför har det varit avgörande för oss att känna oss kompetenta och att ha en tydlig roll i gruppen. En känsla av trygghet och samhörighet har gjort gruppen framgångsrik och säkrat dess överlevnad. Och även om jorden hunnit snurra åtskilliga varv sedan vi levde i grottor har våra moderna hjärnor fortfarande samma behov av att känna trygghet och tillit i gruppen. Men när vi börjar ge varandra feedback istället för att samtala och mötas i samhörighet så kompromissas den bort.
När började vi egentligen tro på att det vi bäst behöver höra är vad vi gör fel? Eller hur vårt beteende drabbar någon annan negativt? Jag har funderat en hel del över hur vi har hamnat där vi är idag och har landat i att sättet vi möter varandra till stor utsträckning handlar om att vi hanterar ledarskap och kommunikation utifrån ett arv från industrialismen. Feedback fungerar utmärkt för att styra och reglera mekaniska system, men det är ett ytterst olämpligt sätt att leda människor. När instrument för självledarskap baserade på systemvetenskap sätts i händerna på de grottmänniskor vi fortfarande är, är det inte konstigt att det uppstår konflikt.
Samtalen vi har på våra arbetsplatser behöver vara meningsfulla för att bygga tillit. De behöver tillföra värde och trygghet.
