Lars-Johans ledare i nyhetsbrevet april 2022
De teorier som handlar om vår vuxna hjärna – och hur den utvecklas – baseras tyvärr ibland på en något deppig utgångspunkt: att vi tillbringar våra vuxna liv med att kompensera för de förmågor som våra hjärnor och kroppar förlorar.
Lyckligtvis är det bara en del av berättelsen. För i samma takt som snabba och logiskt organiserade tankeprocesser hos en 20-åring får ge plats åt mjukare och långsammare processer hos den åldrade hjärnan, får också andra förmågor möjlighet att blomstra. Det handlar om mer holistiska och intuitiva förmågor, som ofta skapar en känsla av mening och djup.
I vår 30-åriga hjärna exempelvis, är de neuroner och strukturer som skapar känslomässigt rika liv fortfarande intakta och förblir så ett bra tag till. Men de delar av hjärnan som reglerar mer logiska processer och linjärt tänkande blir långsammare när hjärnan åldras. Det innebär att vi, som en konsekvens av åldrande, börjar skifta över från att tänka i logiska steg till att mer intuitivt och avspänt kunna uppleva tillvaron, och därmed lösa problem med förfinad fingertoppskänsla. Vi tittar inte längre på problem uteslutande i delsteg, som att lösa en IKEA-instruktion, utan börjar successivt se saker framför oss som en helhet. Det gör bland annat att vi kanske inser att vi inte kan kontrollera problem på samma sätt som om vi bara är uppfyllda av att hantera delar.
Detta ger en hel del möjligheter för oss som individer, såväl på arbetet som i privatlivet. Vi kan reflektera genom att använda den intuition som baseras på vår samlade erfarenhet. Vi kan lyssna mer, och bli än mer generativa, för att vi lättare kan se många olika kopplingar runt ett problem. Och vi är mer motiverade att ställa oss frågan: vilka skulle kunna vara med och lösa det här problemet? (Brett synfält.) I stället för: Hur ska jag lösa det här problemet? (Smalare synfält.)
Frågan är, går det att ge sig själv bra förutsättningar för att växa som vuxen? Ja, jag vill tro det. Men för att vi människor ska fortsätta växa som vuxna behöver vi åtminstone en källa till psykologisk och känslomässig trygghet. Detta kan vara en person (en partner, vän, terapeut) eller en grupp människor där vi känner oss trygga nog att fullt ut uttrycka vad vi tänker och känner – utan dömanden. Att kunna dela svåra smärtsamma och obekväma tankar och känslor utan att vara rädd för responsen.
Trygghet är avgörande för utveckling, eftersom utveckling förutsätter att vi äger våra historier, och det kan vara rejält obekvämt. Vi behöver stöd för att utmana oss själva att stanna kvar i det obehag som kan väckas. Vi behöver även kunna artikulera våra tankar, idéer och känslor för oss själva och andra om vi någonsin ska kunna ifrågasätta och förändra dem. Om vi ska våga syna oss själva och hitta engagemanget att utforska varför vi tänker, känner och agerar som vi gör. Det är därför avgörande med autentiska och tydliga samtal med andra för att utveckling ska kunna äga rum.
Ett av de främsta målen med våra utbildningar, och de rum som vi skapar tillsammans med våra deltagare, är att det ska vara en helt trygg plats att utmana sig själv och att växa som människa.
