Min erfarenhet är att de flesta av oss anser oss vara bra på att omfamna olikheter. Vi tycker att det är spännande att träffa människor som har andra erfarenheter än oss och att det är roligt att lära sig mer om andra kulturer. Många gånger ger vi också uttryck för att våra olikheter kan föra oss närmre varandra.

I praktiken tror jag dock inte att det är så lätt som vi vill tro. Vi befinner oss oftast i ett ”till-läge” i relation till dem vi kan känna igen oss i, där det finns ett bekant mönster. Det helt obekanta söker vi oss inte till på samma sätt. Det måste vi snarare arbeta oss fram till, genom att reglera reflexmässiga och undvikande beteenden i ett ”från-läge”. Inte minst när det finns kulturskillnader mellan oss.

I arbetslivet ser jag detta framförallt när en individ eller grupp är satt under press i termer av leverans och tid. Då upplevs olikheterna knappast som spännande, utan som hinder som ”sätter käppar i hjulen”. Från mitt perspektiv, efter att ha arbetat med många arbets- och ledningsgrupper, ser jag att en grupps effektivitet ofta ökar i takt med att medlemmarna vågar prata om likheter och skillnader vad gäller hur de ser på uppgifter, processer, strategier och ledarskap.

Individerna och gruppen blir tryggare och vågar mer. Man skulle kunna säga att den är mer ”robust” i förhållande till de utmaningar den ställs inför. En ”robust” kultur uppstår inte av sig själv, utan man behöver jobba fokuserat med att bygga en gemensam historia, en gemensam identitet och en gemensam vision.