När jag möter människor i mina utbildningar eller i min roll som konsult är det vanligt att ordet mod kommer upp som en aspekt av ledarskap. Men alltid som en slags parentes. Jag hör ofta: ”det här är viktigt att göra, men man måste våga”, eller ”så här vill jag agera, men det behövs mod för att göra det”.

Plötsligt en dag hakade jag upp mig på det där lilla ordet men och blev nyfiken kring hur det kommer sig att mod är ett villkor för att vi ska kunna agera som vi vill och önskar? Att det blir en tröskel som separerar oss från där vi är i stunden och vårt önskade tillstånd. Men det väckte också frågor i mig om vad mod är. Är det en känsla? Ett mentalt tillstånd? En aktivitetsnivå? Eller skulle det till och med kunna vara en hjärnrytm?

En del av svaret hittade jag i en artikel i Nature Communications som belyste forskningsresultat som visar hur speciella nervceller i Hippocampus (arbetsminnet) spelar en nyckelroll i riskbeteende och ångest. Det har visat sig att dessa nervceller är involverade i att  skapa en särskild hjärnrytm som gör att djur agerar för att söka trygghet i en hotande miljö. Som exempelvis när en mus gömmer sig från en katt, men fortfarande är medveten om kattens närhet.

Dessa hjärnvågor kallas Theta 2 och gör att musen befinner sig i ett tillstånd av flykt och därför inte tar risken att göra det den egentligen skulle vilja göra. Detsamma gäller oss människor. Och om vi översätter det till arbetsplatsen tänker jag att vi människor blir mindre benägna att ta ansvar, initiativ eller beslut när vi befinner oss i en miljö där vi känner att den bildliga katten stryker omkring på kontoret. Andra människor är då mer eller mindre ”rovdjur” för vår hjärna. Då tänker vi mer på vad som kan hända om det blir fel, eller om vi misslyckas. Rädslan för att hamna i skam eller exkludering får oss snarare att fokusera på att rädda livhanken, precis som den lilla musen.

Det gör mig väldigt glad att det idag pratas mycket om ”vänliga” organisationer. Själv poängterar jag vikten av empati, medkänsla och ödmjukhet på jobbet så ofta jag får chansen. Hjärnforskningen har gett oss kunskap om hur det förlöser energi som främjar kreativitet och känslomässig flexibilitet, och att det också är en förutsättning för att öka viljan och förmågan till ansvarstagande – ända ut i fingertopparna av en organisation.

Dessutom tänker jag att forskningen också ger oss en ny syn på vad mod är. Snarare än att det är något som vi har eller inte har så handlar det om att skapa en social kontext som skapar förutsättningar för individer att mobilisera mod. En miljö där det inte finns några rovdjur och en kultur där mod inte upplevs som en tröskel man måste ta sig över – utan ett helt naturligt tillstånd, utan några ’men…’.

/Eva Hamboldt