Under sensommaren ägnade jag, Eva, mig åt att ta ännu ett varv i en fantastisk bok som påverkat mitt tänkande om mänsklig kommunikation på ett revolutionerande sätt. Boken, ”Social – why our brains are wired to connect” av Matthew Lieberman, visar på hur våra beteenden ofta är direkt styrda av den sociala kontexten. Vi går inte parallellt med varandra utan befinner oss i en slags ständig dans av ömsesidig anpassning, där vi turas om att leda och följa i ett sökande efter balans. När vi tappar rytmen hakar det upp sig mellan oss och vi trampar varandra på tårna. Kanske får en av oss en armbåge i ögat eller så tappar vi greppet om varandras händer. Då gäller det att synka oss igen och återuppta den flödande dansen.

En dag när jag satt mig för att skriva en text om höstens feedbackseminarium ramlade jag över en kort film med Simon Sinek. Han ger där någon i publiken tips på hur man konfronterar en person på bästa sätt, och jag tänkte direkt att en konfrontation ju innebär att man tappar den där rytmen. Eftersom Sinek är en tung profil blev jag ändå nyfiken. Men när Sinek kallar det för ”en fantastisk och effektiv teknik, utformad för att få människor att ta ansvar för sina handlingar” drar jag öronen åt mig. Varför? Jo, från mitt perspektiv måste viljan att ta ansvar komma inifrån för att den ska kunna omsättas i praktiken. Den kan aldrig fullt ut bli ’triggad’ av yttre drivkrafter.

Mr. Sinek fortsätter att beskriva de tre saker man måste ha med för att konfrontationen ska bli effektiv. Man måste berätta exakt hur man känner och, lägger han till, man måste ”göra bättre ifrån sig än bara glad, ledsen, arg”. Han bjuder även på ett exempel på hur det kan låta:

”När du ställde dig upp och gick ut från rummet i torsdags kväll, fick du mig att känna mig totalt förödmjukad. Och, om du får mig att känna mig förödmjukad igen, är jag rädd för att jag inte kommer att lita på dig.”

Sineks råd är sedan att ”hålla tyst”. Han lugnar publiken med att det inte gör något om den man konfronterat blir defensiv, man kan helt enkelt bemöta detta med orden ”jag hör dig”, och sedan upprepa punkterna enligt ovan. Detta, säger Sinek, leder till att den andra personen förstår och tar ansvar.

Med den kunskap jag har om hjärnan blir jag aningens bedrövad. Och tänker att konfrontationer gör alla inblandade väldigt ensamma. Den sköra tråd, vävd av empati, som förenar oss i en upplevelse av samhörighet och tillit går av. Vi förmår inte längre ta den andres perspektiv.

En hjärna som upplever ensamhet och utanförskap befinner sig också i social smärta. Den kan inte bygga relation, inte lära eller bidra till att bygga trygga arbetsklimat. Och det är ju det som krävs för att vi ska vilja dansa tillsammans. Och vilja ta ansvar – helt enkelt för att vi hör ihop, även när vi är olika.

Så jag tänker att vi behöver föra ömsesidiga och meningsfulla samtal där vi möts med en intention om att öppet beskriva våra upplevelser utan att projicera; nyfiket lyssna; reflektera; uppskatta och visa tacksamhet, snarare än att konfrontera. Det är belönande för våra hjärnor. Och föder det mod och engagemang som behövs för att vi ska såväl vilja som kunna ta ansvar.