I skrivande stund står jag, Eva, med ena foten i sommarledighet och med den andra i sista arbetsveckan. Förutom att vi just firat midsommar märker jag av sommaren dels i att jag har svårt att fokusera på annat än mina trädgårdsplanteringar, dels i att jag tar mig tid till löpturer utomhus. Tack vare springandet hamnar jag vips i tankemässigt flow och kan rikta mitt fokus igen.

Förmågan att rikta mitt fokus kommer jag under sommarsemestern att använda i en annan arena i mitt liv. Ett sammanhang som både är hårt arbete och ett lustfyllt fritidsintresse som ger mig värdefull återhämtning. Jag ska hjälpa vår nya familjemedlem, hundtjejen Didi, att bygga upp social kompetens. Hon är omplaceringshund och behöver massvis av stöd för att kunna bli helt trygg i livet.

När Didi kom till oss i februari var hon livrädd. Hon ryggade för i stort sett allt och visade sig enbart vara någorlunda trygg när hon låg under matbordet, med stolsbenen som skyddande galler. När hon efter ett tag börjat knyta an till mig, slutade hon rygga och började istället göra små utfall mot folk i min omgivning. Som om hon ville flytta på andra snarare än flytta på sig själv. Hon ändrade försvarsbeteende helt enkelt, vilket kan tyckas märkligt.

Men, när jag tänkte efter och kunde identifiera skillnaden utifrån SCARF blev det logiskt för mig. Beteendet att rygga tillbaka var naturligt när hon inte hade något att förlora. Hennes sociala rangordning var obefintlig så det var klart att hon ville fly undan. När hon började relatera till mig fick hon något att försvara. En relation, ett sammanhang och en egen plats. Jag kan förstå att hon började ”slåss” för det.

Eftersom mitt fokus efter sommaren kommer att handla mycket om Feedbackrevolutionen, som du kan läsa mer om här på webben, drar jag oavbrutet paralleller mellan den kommunikation jag arbetar med i Didis värld och i den mänskliga värld jag arbetar med som konsult. Och jag tänker att skillnaderna är små.

När vi kommunicerar med varandra på arbetet befinner vi oss ständigt i en situation där vi har något att försvara. Vår kompetens. Vår expertis. Vår roll. Vår plats och vårt anseende. I en professionell kontext är det med andra ord förenat med livsfara för vår hjärna att tappa i status. Så hur ska vi kunna ta emot feedback från andra, i syfte att förstå vad vi behöver göra för att bli mer kompetenta, utan att göra som Didi? Alltså att antingen fly eller slåss.

Som en del i min förberedelse för att fortsätta den kärleksfulla feedbackrevolutionen kommer jag under sommaren att träna på meningsfulla samtal med fokus på uppskattning, på tacksamhet och på nyfikenhet – tillsammans med Didi och med mina närmaste. Ytterligare en viktig förberedelse är att ge mig själv tid och utrymme att vara i långsam, tyst djupreflektion kring mig själv. Och invänta ytterligare insikter om saker och ting.