Magnus Schubert är verksamhetschef på Kooperativet Industrihuset, en ekonomisk förening inom vårdsektorn. De bedriver vård, omsorg, daglig verksamhet och boende för personer med utvecklingsstörningar och neuropsykiatriska funktionsvariationer. Sedan starten 1997 har de arbetat utifrån modellen KASAM för att stärka känslan av sammanhang och inflytande.

-Våra brukare har ofta en komplex situation i livet utifrån sin funktionsnedsättning. Frågor som är viktiga för alla människor, som handlar om bemötande, är ännu viktigare här.

Under årens lopp har Magnus vidareutbildat sig löpande och har utforskat nya vetenskapliga rön på egen hand. När han började läsa om SCARF för ett par år sedan upplevde han att den var mer heltäckande än de modeller han kommit i kontakt med tidigare och bestämde sig för att gå en utbildning i neuroledarskap.

-Jag hittade flera liknande utbildningar, men fastnade för Neuroledarskap i praktiken eftersom baskursen fungerade som utveckling av vårt helhetstänk.

Kooperativet Industrihuset är en ekonomisk förening som drivs som ett personal- och brukarkooperativ. Det är en ovanlig företagsform som även benämns som ”idéburen vård och omsorg” och man jobbar mycket med delaktighet och medbestämmande, oavsett individens förmåga. Inför starten mötte de många ifrågasättanden, inte minst från tjänstemännen på kommunen: Hur skulle det se ut om alla fick vara med och bestämma?

-Attityden vi mötte speglade den aktuella synen på medbestämmande; inte minst för utsatta grupper. Men nu har forskningen hunnit i kapp! SCARF-modellen visar hur medbestämmande och att ge människor verktyg för att vara med i processen skapar fördelar för en organisation, oavsett om man är brukare eller personal.

Brukarna i Kooperativet Industrihuset har vad vi idag ofta kallar för ”särskilda behov”. Men Magnus menar att de arbetar med människor som har samma behov som alla andra. Däremot kan det krävas andra strategier för att tillgodose behoven hos deras målgrupp. Grundidén är att minimera hot och maximera belöning i mötet med brukaren, och väldigt mycket handlar om att avsändaren tar ansvar för att förmedla information på ett tydligt sätt.

-Jag tycker att SCARF är en väldigt empatisk modell som handlar om att förstå den vi möter och att känna in hur den upplever det. Man manas att ställa frågan hur man själv kan kommunicera bättre eller tydligare snarare än att skylla på mottagaren när vederbörande inte förstår.

För att omsätta kunskapen från utbildningen i praktiken valde Magnus att ta ytterligare hjälp av Eva Hamboldt och fick handledning under ett antal månader. Han beskriver att han har fått mer empati för sig själv och har utforskat frågorna vad han behöver för att vara en bra ledare, chef och kollega. Han berättar att en viktig pusselbit är att hantera sin egen stress på ett bra sätt.

-Jag har identifierat vad som triggar min stress, som exempelvis situationer som handlar om ekonomi och avtal. Nu har jag fått verktyg som hjälper mig att inte kidnappas av reaktionen utan kan istället ta ett metaperspektiv och tänka ett varv till. Snarare än att måla upp scenarier som kanske inte alls stämmer tar jag reda på hur det ligger till på riktigt. Det innebär att jag kliver in i möten väl förberedd, utan några taggar utåt, och är redo att bygga goda relationer.

Magnus upplever att han har mindre stress i vardagen och att mindre av hans kraft därmed läcker ut. När han är i ett gott tillstånd blir det också lättare att prata om hur verksamheten tillsammans skapar en hållbar arbetsplats.

-I nästa steg ser vi fram emot att Eva ska komma hit och prata för hela personalgruppen. Vi vill att alla ska få tillgång till verktygen och att det här tänket ska genomsyra hela organisationen.