Ibland när man ska handla något på nätet, eller skriva upp sig på ett nyhetsbrev, får man göra ett litet test för att bevisa att man inte är en robot. Varje gång jag ser det får det mig att le, för vi har länge uppmuntrats att göra det motsatta. Vrida ner volymen på vår mänsklighet så mycket det går! Vara en effektiv produktionsenhet. Bevisa att vi inte är sårbara, känslomässiga människor!

Under många år har vi levt i ett arv – en gammal sanning – om att det går att stänga av känslorna med viljan, att känslor försvinner om vi ignorerar dem och att känslor inte hör hemma på jobbet. På många håll agerar man fortfarande utifrån det antagandet. Men idag har jag forskningen i ryggen när jag säger att vi har allt att vinna på att bli känslosmarta och att möta våra känslor snarare än att undertrycka dem. Vi har allt att förlora på att fortsätta förvalta arvet av människan som robot.

Känslor som trycks undan syns inte på ytan, men nu vet vi att det krävs stor kognitiv kapacitet för att hålla dem i schack. Det innebär att vi får mindre hjärnkraft kvar till att hantera den situation som vi befinner oss i. Vi får svårare att tolka vår omgivning och vi kommer heller inte minnas det som hände lika bra som vi hade gjort med en lugn, fokuserad hjärna. Det är med andra ord som upplagt för konflikter och missförstånd.

Forskningen visar att vi rent biologiskt är gjorda för att prata om saker med utgångspunk från våra känslor. Och nu vet vi, med hjälp av forskningen, att känslorna alltid kommer först. De tar beslut åt oss, kommunicerar åt oss och ger feedback till andra åt oss.

Traditionell feedback går alltså stick i stäv mot hur våra hjärnor är konstruerade. Hjärnan fungerar inte optimalt om vi ska försöka föra en saklig diskussion om våra tillkortakommanden och samtidigt hålla känslorna under kontroll. Det kommer heller inte få oss att må bra eller att bygga en tillitsfull relation med den vi pratar med.