Alla har vi fått feedback som inte har varit särskilt vältajmad. Här bjuder Eva Hamboldt på tre (skräck)exempel från sitt liv.

Exempel 1

”Vad slarvig du är”, har jag fått höra mer än en gång under årens lopp. Och jag är säkert inte ensam om att ha fått den feedbacken från en lärare, chef eller kollega.

Utifrån den kunskap jag har idag om hur hjärnan fungerar så vet jag säkert att den som ”slarvat” inte presterar bättre som ett resultat av den feedbacken. Snarare får det negativa konsekvenser. Amygdala larmar och vi hamnar i reaktivitet.

I mitt fall handlar ”slarvet” framförallt om att jag har dyskalkyli. Jag kastar om siffror och det händer då och då att datum och klockslag blir fel. Tänk vad mycket bättre det hade varit om den som ser att jag har skrivit fel i stället ställde en nyfiken fråga och kanske till och med erbjöd sin hjälp att kvalitetssäkra.

Exempel 2

”När du pratar så har du ett öh-ljud mellan orden som jag kan tänka mig att folk blir irriterade på”, sa min kollega en minut innan jag skulle upp på scen inför flera hundra personer. ”Jag ville bara ge dig den feedbacken”, fortsatte hon med ett leende.

Kollegans kommentar fick mig helt ur balans, och det gjorde mig definitivt inte till en bättre talare den dagen. När jag tänker på händelsen i efterhand så gissar jag att kollegan inte gav mig feedback för att vara hygglig. Men eftersom vi har fått lära oss att man måste kunna ta feedback så ifrågasatte jag inte hennes beteende när det hände.

Nu när jag vet mer om hur hjärnan fungerar inser jag att det hade varit ungefär lika omtänksamt att hälla en hink kallvatten över mig.

Exempel 3

”Vad du är långsam”, fick jag höra när jag höll i en reflektionsövning på en kurs.

Orden väckte skam. Jag hörde att jag var FÖR långsam och därför tråkig och inte duglig. Vi lever i ett samhälle där det är positivt att vara snabb, rapp och exekutiv.

I efterhand funderade jag över feedbacken som deltagaren valde att ge mig och landade i att det hade varit oerhört mycket mer intressant för honom att reflektera utifrån sin egen reaktion. Snarare än att konstatera att jag var långsam hade han kunnat ställa sig själv frågan: Varför är jag så rastlös?