”Om vi ska utvecklas som människor behöver vi vara öppna för att lära nytt” är ett påstående jag hör titt som tätt. Och som jag ofta säger själv. Men den senaste tiden har jag grunnat kring det här med personlig utveckling ur såväl ett neuro- som ett utvecklingspsykologiskt perspektiv, och det har fått mig att ifrågasätta om det verkligen räcker? Är det så enkelt att vi som vuxna utvecklas så länge vi är öppna för att ta till oss ny kunskap?

Hjärnans plasticitet handlar ju faktiskt mer om anpassningsbarhet. Och oavsett om vi är medvetna om det eller inte så arbetar vår hjärna oavbrutet med processer för anpassning. Det är först när vi tar kommandot över de processerna som vi kan välja hur vi vill anpassa oss till sammanhanget vi befinner oss i för tillfället. För detta krävs insikt, inte ny kunskap. Speciellt inte kunskap i form av information från andra om hur vi borde anpassa oss. Eller, i värsta fall, förändra oss eller utvecklas.

Insikt kommer utifrån reflektion i stunden. Här och nu. I ett nyfiket tillstånd. Inte från tankar om det som hänt, borde ha hänt eller måste hända i framtiden. Och reflektion här och nu, tänker jag, skapar förutsättningar för utveckling över tid. Den utveckling som är en förutsättning för, och ett resultat av, relationsbyggande och lärande, baserat på insikt.

En teoribildning mina funderingar blivit inspirerade av baseras på Raymond Cattells forskning kring ”Fluid Intelligence”, eller flytande intelligens. Det vill säga förmågan att finna förnuft i förvirring, lösa nya problem, dra slutsatser och förstå förhållanden mellan olika begrepp, oberoende av vilken formell kunskap man tillägnat sig. Den bygger färdigheter som problemlösning och igenkänning av mönster. Som exempelvis att få fatt på sina egna beteendemönster och konsekvenser av dessa. Kanske skulle man kunna jämföra det med en slags inre visdom?

Robert Keegan, tidigare professor i utvecklingspsykologi vid Harvard, pratar i sin tur om ”meningsskapande” som avgörande för utveckling. Att det är när vi försöker förstå våra upplevelser genom att utforska och lösa problem som vi utvecklar vår person. Och att detta är en livslång process. Från mitt perspektiv är den processen inte förenlig med den feedbackkultur vi lever i idag.

I utforskandet av vem vi är i ett sammanhang, och hur vi vill vara i ett sammanhang för att bli en del av sammanhanget, ska behovet av autonomi förenas med behovet av samhörighet, utan att vi tappar i status inför oss själva och andra. En svår balansgång, där vi främst behöver tillgång till vår ”flytande intelligens”. Och att vi får möjlighet att tillsammans med andra utforska upplevelser och meningsfullhet. Något som kräver att vi stannar upp i det som händer i stunden. Här och nu.